Ledare. .

2014-09-26 06:00

Ett europeiskt dilemma

De ekonomiska och sociala krisår som inleddes med 2008 års finanskris har ofta jämförts med 1930-talets stora depression. Den mest obehagliga parallell som har dragits handlar om framväxten av högerpopulistiska och högerextrema strömningar. På 30-talet kom fascismen till makten i länder som Tyskland, Italien och Spanien, och Europa kastades snart in i ett nytt världskrig. Det sägs att historien inte upprepar sig, och att det inte är ljudet av stöveltramp vi ska oroa oss för.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Samtidigt går det inte att blunda för utvecklingen. Högerpopulistiska Fremskrittspartiet sitter i Norges regering. Frankrikes Front National var en seriös utmanare i senaste presidentvalet, och blev med 25 procent landets största parti i Europaparlamentet. Sverigedemokraterna är sedan år 2010 ett riksdagsparti, numera Sveriges tredje största med sina 13 procent.

Framgångarna för den här typen av partier beror inte på ökad främlingsfientlighet, åtminstone inte i Sverige. Tvärtom visar undersökningar under en lång tid att svenskarnas attityder kring invandring, invandrare och integration blir allt mer öppna, generösa och toleranta. En majoritet vill öka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU, ännu fler anser att invandring berikar landet och så gott som alla stöder asylrätten. Det kan tyckas paradoxalt att det samtidigt är så att Sverigedemokraterna i varje riksdagsval fördubblar sitt stöd. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, har i Sverige åt svenskarna (2014) ambitionen att nyansera diskussionen om främlingsfientlighet och förklara den till synes paradoxala opinionsutvecklingen. Det är sedan länge känt att arbetare – jämfört med tjänstemän – står till vänster i socioekonomiska frågor (arbetsmarknad, skatter, välfärd, etcetera) men till höger i värderingsfrågor (invandring, genus och sexualitet, rättspolitik, etcetera). Men Demker visar att det inte är i arbetarklassen som helhet (“LO-kollektivet”) som SD har fått fäste. SD-sympatisörerna finns inte så mycket bland outbildade arbetare, servicepersonal och arbetslösa. De grupper som faktiskt har osäkra och utsatta arbets- och levnadsförhållanden.

Snarare är yrkesutbildade och relativt väletablerade arbetare kraftigt överrepresenterade bland SD-sympatisörerna. År 2006 röstade de i hög grad på Nya Moderaterna, traditionellt sett kan de identifieras som socialdemokrater. Deras främlingsfientlighet grundar sig inte i att ökad invandring skulle vara något reellt hot mot den egna positionen. Ekonomisk kris eller oro för arbetslöshet tycks inte påverka attityden till flyktingar och invandring. Det är rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. Den här gruppen arbetare har fått det ganska bra och den ser förändring som ett hot.

De politiska utmaningarna är inte lätta. Parla‑
mentariskt måste blockpolitiken brytas och SD:s inflytande minimeras. Regeringen måste respektera folkets positiva syn på invandring. De missnöjda arbetarnas oro för framtiden behöver mötas. Men genom att vi socialdemokrater sätter fokus på hur vi vill att samhället ska se ut – om 15, 20 år. Som när 30-talets folkhemsprojekt skilde ut Sverige från Tyskland, Italien och Spanien.