Söndagen den 25 maj var det inte bara val till Europaparlamentet. I min egen stadsdel var det också Majornas megaloppis, anordnad av Hyresgästföreningen västra Göteborg, ett utmärkt exempel på kretsloppsekonomi. Det bekräftar bilden av en lite alternativ, kanske bohemisk stadsdel – eftertraktad adress för en välutbildad och kreativ medelklass. Vi har en oproportionerligt hög andel, jämfört med riksgenomsnittet, som röstar på Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Det är en på många sätt progressiv stadsdel.
På väg från Dalheimers hus, där jag lämnade min röst, stötte jag på ett par saker som är typiska för opinionen kring stadsutveckling. Det ena var att jag råkade höra två personer som gick bakom mig och pratade om Majorna. De diskuterade vad som med en akademisk term kallas gentrifiering: den sociala statushöjning av ett område som inträffar när människor med högre inkomst lockas dit, ofta av skäl som hänger samman med livsstil. Bostadsrättspriser drivs upp, och för hyresrätter sätts det press på renoveringar som många tidigare hyresgäster inte har råd med. Det säger sig självt att det får konsekvenser för den socioekonomiska sammansättningen i området.
Samtidigt som jag råkade höra samtalet såg jag lappar för en namninsamling med syfte att stoppa förtätningen av Gråberget, en höjd alldeles intill Mariaplan där jag var. Människorna bakom denna insamling vill förhindra byggandet av bostäder på ytor där det i dag finns buskar och träd. De menar att bebyggelsen skulle förstöra deras utsikt. Protesterna gäller planen att bygga 190 nya bostäder längs Ärlegatan. Totalt vill Stadsbyggnadskontoret förtäta Gråberget med 300 nya bostäder, förskolor och verksamhetslokaler.
Det är möjligt att de protesterande på Gråberget ser behovet av fler bostäder i Göteborg. Enligt Hyresgästföreningen är det 36 000 unga vuxna mellan 20 och 27 år i Göteborgsregionen som skulle vilja ha en egen bostad om det bara gick att få tag i. Det innebär att det skulle behöva byggas cirka 24 000 bostäder enbart för att tillgodose behoven hos denna grupp. I Göteborgsregionen skulle det totalt sett, enligt en rapport från Handelskammaren Väst och HSB, behöva byggas 5 100 bostäder per år för att hålla jämn takt med befolkningsutvecklingen fram till år 2030, att jämföra med den faktiska siffran på 3 000 bostäder per år. Enligt rapporten motsvarar bostadsbristen uppemot 3,5 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter, eller ett produktionsbortfall för näringslivet på 200 miljarder. De protesterande vill säkert att det ska byggas mer. Bara inte på deras bakgård.
Det går att göra en hel del förändringar i regelverk och praxis, på lokal nivå såväl som nationellt, som kunde få fart på bostadsbyggandet. Men en viktig orsak till att det inte byggs tillräckligt är alla överklaganden. Gentrifiering är ingen fysikalisk lag. Ytterst handlar det om tillgång och efterfrågan – om det finns bostad åt fler dämpar det prispressen. Vill vi ha en levande stad, inte en stad för bara vissa, så kräver det att vi sätter oss över det snäva, kortsiktiga egenintresset.
