Ledare. Arefeh Behbakht.

2015-08-01 09:40
”Lite sådär oblygt och försiktigt provar de andra riksdagspartierna att doppa tån i den rasism som Sverigedemokraterna har mage att kalla politik”, skriver Arefeh Behbakht. Bild från sommarens Almedalsvecka.  Bild: Henrik Montgomery/TT
”Lite sådär oblygt och försiktigt provar de andra riksdagspartierna att doppa tån i den rasism som Sverigedemokraterna har mage att kalla politik”, skriver Arefeh Behbakht. Bild från sommarens Almedalsvecka. 

Det är oss man hatar

Det är oss man hatar, det är våra liv man smular sönder i ingresser, rapporter och på debattsidor.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag börjar skriva den här texten 22 juli, årsdagen för terroristdåden i Norge. Dagen innan har en nazist gripits för att han haft 50 kilo dynamit hemma. Tydligen ska han ha sagt att han ”kan bli större än Breivik”. Några dagar innan dess ser jag de horri-bla, rasistiska kommentarerna Adam Tensta fått på sin Facebook, efter att han tagit ställning mot rasism i TV4. Det slår mig att jag inte kommer ihåg när jag senast öppnade en tidning eller ett socialt medium utan att läsa om rasism. Och det har för ett bra tag sedan slutat att bara handla om allt skit som Sverigedemokraterna utsatt Sverige för. I nuläget börjar de övriga riksdagspartierna testa på hur det är att resonera som Sverigedemokraterna. Lite sådär blygt och försiktigt provar de att doppa tån i den rasism som Sverigedemokraterna har mage att kalla för politik. Jämte politikerna står de liberala ledarskribenterna och de vita kränkta debattörerna. De tävlar i vem som har längst haranger, vilka i slutändan mest går ut på att rättfärdiga den rasism som råder i samhället. 

Jag, liksom alla andra vanliga dödliga, ser inte mig själv som så särskilt speciell. Visst har jag vissa omständigheter i mitt liv som är unika för just mig. Att jag får skriva för den här tidningen är en av dem. Men i det stora hela är jag vem som helst. Eller ja, i en perfekt värld hade jag varit vem som helst. Men jag bor i Sverige 2015. Jag heter Arefeh Behbakht, är född i Iran och tillber Allah. Jag är inte ensam om att ha ett ovanligt namn och ett icke-vitt utseende. Men uppenbarligen är jag på grund av ovanstående egenskaper tillräckligt utmärkande för att aldrig kunna ses som ”vem som helst” av alla möjliga människor i samhället. Jag tänker inte göra mig själv viktigare än vad jag är. Men ibland när jag hör på politikerna och läser alla tyckares texter, kan jag få en närmast utomkroppslig känsla. Liksom för ett ögonblick så pausar jag och tänker: ”Herregud. Allt detta som alla ältar och debatterar tills de nästan tappar andan...Jag är en av människorna som de syftar på. Lilla jag. 161 centimeterm lång och 53 kilo tung. Jag tillhör den här gruppen som alla dessa mäktiga människor har så sanslöst många åsikter om. Bara för att jag ser ut som jag gör och heter det namn mina föräldrar gett mig. Jag ber till Allah, älskar tacos, dyrkar Håkan Hellström, har Spider Man-lakan och lever för hiphop. Hur kan min högst ordinära närvaro i det här landet vara en sådan big deal för alla dessa mäktiga människor? Och above all, exakt HUR i all sin dar kommer demokratin må bättre av att folk ostört ska få hata folk som ser ut som jag?”

Jag vet att det låter som att jag tror att världen cirkulerar kring mig. Jag svär, det är inte meningen att låta som den värsta sortens liberal. Men alltså, helt fel har jag ändå inte. För i slutändan handlar varenda debatt om tidigare nämnda ämnen om mig, min familj och mina barndomsvänner i alla möjliga färger. Det är oss man hatar, det är våra liv man smular sönder i ingresser, rapporter och på debattsidor. Men jag är inte bara en siffra i en statistik, utan en människa av kött och blod som råkar ha Mellanöstern-bruna ögon. Vad som provocerar mig mest när jag läser och hör allt dessa maktmänniskor har att komma med, är att de tror sig ha första tjing på debatten. Bara för att de råkar sitta i maktposition och är mest högljudda, så tror de att deras inlägg är viktigast. Och gudarna ska veta att de tar i med tårna. Enda gången de kniper käft är då det handlar om deras eget bristande ansvar när det kommer till både segregation, strukturell rasism och orättvisor. Det allra värsta är att alla dessa människor har makten att bestämma hur mitt liv ska se ut och hur samhället ska se på mig, mot min vilja. De fattar beslut om budgetar och de skapar opinion. Och om folk protesterar mot att de hatas, ja då är de ett hot mot demokratin. 

Jag tänker inte avsluta texten på ett konstruktivt sätt och ge förslag på lösningar. För det är inte mitt ansvar att få slut på rasismen jag drabbas av. Det är liksom inte jag som felat här.  Jag ska inte behöva skriva en välformulerad text för att slippa hat och glåpord. Det enda jag tänker göra är att försvara de som hatas, få iväg den här texten och #backaadam.