Ledare. .

2014-05-24 06:00

Den bortglömda sysselsättningsunionen

När vi medborgare i den Europeiska unionen nu går till val för att utse våra parlamentariker, ser det ut som att socialdemokratin och vänstern för första gången på 15 år kommer att bilda majoritet. Mot 1990-talets slut gick tredje vägens socialdemokrati som en våg över Europa. År 1997 kom Tony Blair med New Labour till makten i Storbritannien, följt av bland andra Gerhard Schröder i Tyskland och Romano Prodi i Italien. När Göran Persson under dessa år mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder representerade av socialdemokrater.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Finanskrisen med början hösten 2008 var dödsstöten för tredje vägen, även om luften hade gått ur projektet redan tidigare. Särskilt New Labour hade gjort sig beroende av finanssektorn. Men finanskrisen, och eurokrisen därefter, gjorde också Lissabonfördraget otillräckligt. Den växande klyftan mellan norra Europa – däribland Sverige – och de fattigare länderna i öst och söder kräver någon slags samordnad ekonomisk politik för att kunna överbryggas.

Ett argument för svenskt medlemskap i EU, använt av Ingvar Carlsson och byggt på ett särskilt program som tagits fram år 1993 av Europas samlade socialdemokrati, var att Sverige hade blivit för litet och omvärldsberoende för att ensamt kunna föra en effektiv politik för full sysselsättning. I stället skulle man inordna sig i ett EU omvandlat till en sysselsättningsunion, för en samordnad ekonomisk politik. Detta var ett av skälen till att rösta ja i folkomröstningen år 1994, och på Socialdemokraterna i EU-valet året därpå. Väljarna fick intrycket att frågan skulle drivas i EU.

Nu har tiden kommit ikapp. Ekonomen Paul Krugman menar att det enda alternativet till ett sammanbrott för euron är en politisk union. Diane Elson, feminist och utvecklingsforskare, förespråkar en samordnad europeisk finanspolitik och en centralbank som övervakar och är yttersta garant för storbankers och staters lån. Förutsättningen för en europeisk politik för full sysselsättning – som det står i Socialdemokraternas partiprogram att man ska utveckla – är ett sysselsättningsmål för Europeiska centralbanken, ECB, med inflationstak som restriktion. Det måste finnas minimikrav på skattesatser, liksom på socialförsäkringar. Jordbrukspolitiken måste i grunden förändras, med sikte på god miljö och solidaritet med fattiga länder.

Det krävs också ett europeiskt New Deal, likt det som i USA på 1930-talet efter finanskrisen lyfte fattiga delstater genom federala investeringar i infrastruktur. Likt Attac för 15 år sedan driver nu högerpolitiker som Angela Merkel och José Manuel Barroso förslaget om en Tobinskatt. Alltså beskattning av finansmarknaden för att få den att fungera bättre. Varför inte låta det vara en del i finansieringen av ett federalt europeiskt investeringsprogram? Barack Obama lade fram ambitiösa miljöinriktade sådana som en del av krisbekämpningen. Kina gör stora satsningar på snabbtåg och förnybar energi i sitt senaste femårsprogram. Den typen av investeringar har effekter på såväl utsläpp som sysselsättning. Och EU är en tillräckligt stor ekonomi för att det skulle göra skillnad.