Det är förstås ingen liten sak att ett lands regering inte lyckas att få igenom sin budget, så att den tvingas att styra med en statsbudget komponerad av fyra oppositionspartier. Saken blir inte mindre allvarlig av att det hela blev möjligt därför att ett främlingsfientligt och populistiskt parti, med rötterna i nynazismen, har beslutat att ta hela riksdagen som sin gisslan och hotat att fälla varje regering som inte dansar efter dess pipa. Samtidigt är regeringens finanspolitik endast en del av den ekonomiska politik som har betydelse för ett lands utveckling. Och det var som att uppståndelsen kring budgetomröstningen fick alla att glömma ett annat ekonomisk-politiskt beslut, kanske mer betydande som symptom betraktat: Den 24 oktober sänkte Riksbanken reporäntan till noll.
Riksbanken har under en längre tid blivit kritiserad för sin räntepolitik. Bland annat har Paul Krugman, innehavare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, för ändamålet myntat uttrycket sadomonetaristisk. I likhet med Krugman har Lars EO Svensson, tidigare medlem av Riksbankens ledning och internationellt erkänd forskare på området, pekat på att Stefan Ingves och hans likasinnade i ledningen har pressat ned inflationen för mycket. Detta ska ha bidragit till en nivå på arbetslösheten som är högre än vad den annars skulle vara. Ingves har å sin sida uttryckt en oro för hushållens höga skuldsättning, som riskerar att förvärras med låga räntor.
Räntebeslutet kan tolkas som att kritikerna har vunnit. En av komplikationerna är att Sverige är en liten, öppen ekonomi och att det finns starka tendenser till deflation i världsekonomin: det gäller euroområdet, USA, Kina och – under en längre tid – Japan. Deflation är motsatsen till inflation, alltså allmänt fallande priser. Exemplet Japan visar att det inte räcker med en expansiv penningpolitik för att få igång hjulen. Det krävs investeringar i reala tillgångar, exempelvis infrastruktur och bostäder. Något som Sverige har eftersatt i decennier. Att det byggs för få bostäder är den viktigaste orsaken till hushållens höga skuldsättning. Med ett större utbud, särskilt i storstäderna, skulle vi inte se samma uppblåsta prisutveckling. Faktum är att när det gäller bostadsmarknaden kan vi verkligen tala om inflation. Politiskt subventionerad med rot-, ränte- och jobbskatteavdrag samt avskaffad fastighetsskatt. En riskabel politik.
Det finns en föreställning om att det var hyperinflationen i Tyskland efter första världskriget som förde nazisterna till makten. Men katastrofen kom först efter den stora kraschen på Wall Street 1929, följd av en deflationskris som ruinerade miljontals hushåll. Fallande priser kan verka bra för den enskilda konsumenten. Men med växande förväntan om att varor och tjänster blir allt billigare skjuts konsumtionen upp och efterfrågan minskar. Det blir en ond spiral som kan leda till depression likt den på 1930-talet. Och det är inte vad världen behöver just nu, särskilt inte med redan växande populistiska och främlingsfientliga strömningar.
Till skillnad från hushållens skulder är den svenska statsskulden rekordlåg. I rådande läge har det aldrig varit så billigt för svenska staten att låna pengar. Så kanske har vi tur. Investeringar behövs, när det gäller såväl bostäder som infrastruktur, och staten har tillgång till resurser. Det skulle ge jobb på kort sikt och bygga landet starkt på längre sikt. Det kallar jag god avkastning.
