Ledare. Thomas Sterner.

2018-05-16 14:07

Därför är det så viktigt med reservat på Marstrand

Förra helgen råkade jag närvara när miljöminister Karolina Skog (MP) kom till Marstrand för att inviga ett naturreservat. I samband med invigningen var det också årets Kusträddardag då många boende går ut för att vara med och hjälpa till att hålla stränderna rena från plast och annat skräp. Miljöministern föregick med gott exempel och kom i praktisk klädsel så att hon kunde vara med på morgonen ett par timmar och plocka skräp.

Skräpet i sin tur är en spegling av vårt samhälle.

När jag var liten så var det äldre Marstrandsbor som lärde mig hur man skulle göra om man var ute i naturen. Skulle man grilla på kvällen så gick man helt enkelt en runda runt holmen och plockade vrakgods. Trots namnet var det en mycket trevlig sysselsättning.

Det var roligt att lära sig var någonstans det fanns vikar med mycket virke. Det var väl knappt som så att man uppfattade det som skräp. Det var ju nyttigt att det låg virke runt stränderna. Det växer ju i stort sett inga träd på öarna (och om det gör det så ska man ju inte hugga ner dom). Skulle man göra en mysig grillbrasa så var det vrakved som gällde. Jag lärde mig att dela upp bräderna i mindre delar genom att banka dom mot någon vass stenspets. Sen gjorde man eld och grillade korv. Grillkol vet jag inte om det fanns – det var i alla fall ingen som använde.

Det enda jag minns som uppfattades som ”förorening” i sammanhanget var tjära. Det var vanligt. Mycket vanligare än idag tror jag – så där är kanske en förorening som minskat. När vi barn sprang på klipporna och inte såg oss för ordentligt så fick vi alltid tjära på fötterna och ibland på kläderna också. Sedan kom det på båtens kuddar och det blev skäll.

Idag är tjäran borta. Kanske det beror på bättre motorer och mindre slöseri med olja. Kanske det beror på att oljetankers fått dubbla skrov och förbud att tvätta tankarna. Kanske ökad medvetenhet bland alla. Virket är också borta (så glöm inte grillkolen!) – det beror naturligtvis på att det inte finns så mycket träbåtar, trätunnor, lådor och annat av trä.

Mängden avfall har dock inte minskat. Det är mycket runt våra stränder men avfallet har ändrat karaktär. Det är nästan uteslutande plast av olika sorter. Dels det stora synliga avfallet av olika plastmaterial – sedan tillkommer all mikroplast i havet som vi inte en ser för det har malts ner till så små storlekar att vi inte registrerar det. Detta medför dock oftast att plasten är ett större problem. De små partiklarna kan lättare tas upp med maten och fastna i olika organ hos fiskar och andra vattenlevande organismer. Dessutom blir ju förhållandet mellan yta och vikt större vilket leder till att olika tillsatskemikalier lättare lagras ut – och det är ju ofta de tillsatserna som är det farligaste med plasten.

Hur som helst, på eftermiddagen var det sedan festlig invigning av reservatet i Paradisparken på Marstrandsön. Det spelades musik och hölls tal av miljöminister Karolina Skog, landshövding Anders Danielsson och kommunordföranden Elisabeth Mattsson. Karolina Skog pratade om olika former av nationalreservat och nationalparker på olika ställen men talade också ledigt och utan manus om både Marstrands natur och kulturhistoria. Marstrand är i själva verket väl lämpat eftersom man dels funnit mycket rödlistade arter och dels har en livlig turistnäring så det finns många som vill njuta av naturen.

Intressant nog var både landshövdingen och kommunordförandes tal mycket mer kluvna och komplicerade än miljöministerns. Visserligen var det en festlig invigning så de sade alla de rätta sakerna om att de var glada att man hade lyckats enas om denna fina satsning för framtiden.

Men det var ändå så att de nästan bad om ursäkt.

Det var staten som bestämde och svårt att säga nej när departementen ligger på. Det var kryptiska formuleringar om att det hade varit många och svåra samtal, man visste att många hade haft många invändningar men hoppades att man nu hade funnit en lösning som skulle tillfredsställa alla.

Jag vet inte vad som ligger bakom detta men har läst att man hållit på bortåt 15 år med projektet vilket antyder att det varit stridigheter. Man blir påmind att även positiva förändringar kan ha kostnader och nackdelar som leder till motstånd. Kommuner vill oftast bygga ut bostäder och infrastruktur, de vill locka till sig industrier eller åtminstone verksamheter och arbetstillfällen. Det har kanske funnits fiskare som är rädda för att inte kunna fiska eller byggföretag som har velat bygga, kanske markägare som har velat stycka av tomter eller utöva verksamheter de inte kan.

Nu tycks man ha förhandlat länge och väl och tagit ganska mycket hänsyn till dem som bor och bedriver verksamhet inom reservatet. Man får intrycket att det gjorts kloka avvägningar mellan ett intresse av att bevara naturen för framtiden å ena sidan och å den andra ett intresse som också är legitimt för de boende att kunna leva ett bra liv. De är ju trots allt också viktiga för att skydda områden.
En annan positiv innovation hos just detta reservat är att det både skyddar mark och hav och därmed också de viktiga stränder och grunda vikar där hav och land möts. Där finns till exempel ålgräsbottnar som nu skyddas från exploatering genom muddring av grunda vikar för att anlägga hamnar för småbåtar.

För att få till en förståelse och acceptans för dessa skydd är man tvungen att lyssna på alla parter och ta mycket hänsyn. Därför tar sådan politik också en hel del tid.