Frågan är intressant men också tidstypisk. Kan en specialist på politik få uttala sig när han så uppenbart har tagit ställning genom att ansluta sig till ett politiskt parti?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Eller, formulerat på ett principiellt plan: Kan en sakkunnig skilja på sina insikter och sina åsikter?
När jag för mycket längesen var ung var de flesta statsvetare folkpartister, med Herbert Tingsten i spetsen. Någon var högerman, som Gunnar Heckscher. Fanns det några socialdemokratiska docenter? Jag minns inte. Men kommunister fanns det absolut inte. C.-H. Hermansson, ledare för VPK, hade visserligen en gedigen grundutbildning i statsvetenskap (för Tingsten!) men därvid stannade det.
Det var ingen som ifrågasatte statsvetarnas förmåga att uttala sig om svensk dagspolitik på den tiden. De hade sin expertroll som kunde skiljas från deras personliga uppfattningar.
I Donald Trumps och Jimmie Åkessons epok är det inte längre så. En statsvetare som har tydliga åsikter bör inte uttala sig om andra som har åsikter av annat slag. Här hjälper inga kunskaper i världen. Man får tala för sin egen vara men inte utlåta sig om andras.
För ekonomer gäller dock andra regler. De får ostörda fungera som experter även när de tydligt tar politisk ställning. Lars Calmfors kallas ständigt fram till tv-kamerorna för att hamra in sitt budskap: vi behöver en låglönesatsning! Skapa billiga jobb för dem som inte får plats på den vanliga arbetsmarknaden!
Där talar experten som sitter inne med insikter som inte påverkas av hans åsikter. Nåväl, han har en uppfattning i en politiskt kontroversiell fråga, men han har ju hela sin nyklassiska ekonomiska teori i ryggen.
Eller så säger man.
Men vilka är det egentligen som säger det?
Om man granskar diskussionen om Ulf Bjereld ser man ett tydligt mönster: det är debattörer som står till höger på den politiska skalan som ondgör sig över att en ”såsse” får framträda som expert. Ekonomer må vara; de flesta ekonomer är sedan några årtionden i huvudsak högervridna. Men statsvetare är ett riskablare släkte. Hur mycket kan man egentligen veta om politik? Hur mycket är bara tyckanden?
Ända sedan 1970-talet har tankesmedjan Timbro varit en central aktör i kampen mellan ideologier och politiska program. Timbro skapades av en man som hette Sture Eskilsson, på den tiden en inflytelserik person inom det som nu heter Svenskt Näringsliv (på den tiden var det Svenska Arbetsgivarföreningen). Avsikten var att bekämpa den tidens mångomtalade vänstervridning.
Timbro har spelat en viktigare roll inom opinionsbildningen under de senare decennierna än vi vanligen inser. Bland det första man gjorde var att ge ut en liten skrift som hette I morgon kapitalism och var författad av en fransk ekonom, Henri Lepage. Den kom 1980, och det var genom den som nyliberalismen blev mer allmänt bekant i Sverige. Då var redan Margaret Thatcher i Storbritannien i färd med sin ”anglosaxiska revolution” (för att citera Thomas Piketty, den franske ekonomen), och Ronald Reagan blev president i USA det året.
Henri Lepage gav ett nyckel-ord för vad som höll på att hända i världen. Hans kolleger, som snabbt blev fler och fler också i Sverige, tyckte visserligen att hans bok var lite för enkel, lite för poppig – men beteckningen ”nyliberalism” bet sig fast med besked. Kanske blev den alltför populär, och numera får den ofta beteckna alltför mycket av den gigantiska förändring som samhället och världen genomgått under senare årtionden.
Sedan 1980 har Timbro inte bara överöst den svenska bokmarknaden med publikationer av olika slag. Tankesmedjan har ingripit direkt i samhällsdebatten men har då gärna iklätt sig ett slags expertroll. Förlagschefen heter numera Andreas Johansson Heinö och är liksom Ulf Bjereld statsvetare och disputerade liksom han en gång i Göteborg. Från höger har det inte hörts några klagomål över att han får uttala sig i politiska frågor.
Timbro har varit hägn för många nyliberaler men också för en och annan mer nykonservativ tänkare som förutom den fria marknaden hyllar kristna och nationella värden. I dess närhet har en rad andra opinionsorgan vuxit fram. Även Ax:son Johnsons mer mångsidiga, kulturellt ambitiösa tidskrift Axess lutar åt höger.
Det som utmärker högerpublikationerna är att de vilar på en solid ekonomisk bas. De lever inte i överflöd, men det finns alltid pengar att ta av.
Den lilla fejden om Ulf Bjereld kommer snart att vara glömd. Men den kan få den mer långsidiga effekten att normalpunkten i svensk politisk debatt flyttas ännu ett snäpp åt höger. Redan en socialdemokrat är en försäljare av åsikter, medan en moderat utgår från en solid – ja, vetenskapligt grundad – ekonomisk teori enligt vilken de fattiga bör bli fattigare och de rikare ännu rikare.
Det är kort sagt ett idealiskt läge för en kraftsamling från vänster. För att den ska lyckas krävs det gedigna kunskaper och klart formulerade ideal.
