Alla kommuner strävar efter att bli mer attraktiva, att få större befolkning och ekonomi. Det finns samtidigt en motvilja att ta emot vem som helst. Grupper som flyktingar och EU-immigranter beskrivs ofta som belastningar. Journalister och politiker använder domedagsrubriker och formuleringar som systemkollaps, kaos och kris när flyktingfrågan beskrivs. Men går det att se flyktingar som en belastning när man försöker få staden eller kommunen att växa?
Någon som pekar på att det inte går att ställa flyktingar mot skapandet av attraktiva städer och kommuner är Richard Florida. Han är väl mest känd för sina teorier om den så kallade kreativa klassen, en grupp som nu jagas av kommuner som vill vara attraktiva. Men snarare är det hans bohem-, hbtq- och mångkulturs-index som kan hjälpa oss förstå vad som gör en kommun attraktiv. Dessa index mäter graden av öppenhet och medmänsklighet i ett samhälle.
Det är öppenhet och medmänsklighet som lockar till sig den kreativa klassen, som i sin tur förstärker en öppen och dynamisk miljö, som i sin tur drar till sig fler kreativa personer, liksom affärsverksamhet och kapital. Enligt Florida är det detta tillsammans med högteknologisk utveckling som skapar ekonomisk utveckling och växande samhällen. Inte ensidigt fokus på infrastrukturprojekt som sportanläggningar, spektakulära byggnader och shoppingcentra.
Översatt till göteborgska: nyckeln till attraktivitet finns inte i feta arenor, Västlänken eller en science park. I stället borde vi fokusera på att verkligen skapa en öppen och medmänsklig stad för alla, utan ghetton för IT-snillen på Lindholmen eller högutbildade kaffekonnässörer i Linnéstan. Alternativet, att fortsätta som hittills, leder till homogenitet. Och Florida pekar på hur homogenitet leder till att städer och kommuner går under.
Det finns redan många exempel på medmänsklighet i Göteborg. Vi har under det gångna året sett oräkneliga initiativ från civilsamhället som på kreativa och konkreta sätt har hjälpt de människor som har flytt hit.
Så vad skulle hända om politiker och journalister i stället började se och beskriva det fenomen som nu kallas flyktingsströmmen som en resursström som sköljer över vår stad? Vissa mindre kommuner verkar ha förstått denna potential. I till exempel Jämtland har kommunpolitiker sett en möjlighet att växa på ett smart och samtidigt medmänskligt sätt. Ett flertal kommuner har ställt sig frågan ”hur tar vi emot flyktingar?”, snarare än ”om” och där har civilsamhället spelat en nyckelroll.
För att skapa livskraftiga städer och kommuner krävs det alltså att vi med öppna armar möter den resursström av människor som behöver oss, lika mycket som vi behöver dem. Sedan är givetvis de bästa argumenten för att hjälpa behövande medmänsklighet och allmän jävla hyfs. Men det verkar ju inte bita på alla.
