Man förväntas längta efter sommarlovet. Men alla gör inte det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För en del barn är skolan den trygga platsen som erbjuder lugn och ro. Där det finns vuxna som ser till att man får mat, som förklarar saker på ett pedagogiskt sätt, som inte skriker, inte brukar droger eller slår. För en del är glasskassan tom, utflyktsagendan svart, klasskompisarna väljer alla andra först eller så består hemmet av ohälsa, missbruk eller på annat sätt en hemmiljö som inte passar in i den där mysiga ramen.
Vi kan peka på stadens egna utbud av aktiviteter. 750 programpunkter i Göteborg är baske mig inte dåligt.
Vi kan bråka om politiska beslut. Liksom vår ledarskribent Laila Vianden påpekade i förra veckan så skulle Alliansens budgetförslag om att avskaffa sommarkortet innebära minskad frihet för de barn som inte har så stora andra resurser att tillgå.
Vi kan söka mental tröst i att organisationer som Bris och Maskrosbarn finns.
Vi kan rösta på dem som i enlighet med bland andra Majblommans uppmaning vill erbjuda fritidshemsverksamhet hela sommaren.
Vi kan propagera för att fritidsgårdar inte stänger igen.
Rädda barnen har gjort en guide för hur man som vuxen bör agera om man misstänker att ett barn far illa. Men det behöver inte vara så illa att det handlar om vanvård och behov av myndighetsingripande för att vi ska engagera oss.
Få föräldrar har tio veckors semester och alla har inte nätverk som täcker upp. Att busskortet gäller innebär inte att det finns sällskap som åker med till havet. Fikakorgar packar inte sig själva. Ensamhet botas enkom med sällskap.
En av mina fritidsledarfavoriter heter Per-Ivar Östmann. Han konstaterade inför ett annat sommarlov att “Kan jag packa en fikakorg till min egen familj, så kan jag utöka den så den räcker till några till, eller hur? Kan jag ta med mina egna ungar till stranden, så kan jag ta med några av deras kompisar också, eller hur? En grillkväll blir trevligare om vi är fler, eller hur?”.
Det är ett sätt att göra något. Ganska enkelt ändå, eller hur?
Kent Wisti konstaterade klokt inför förra sommaren att en del barn kan behöva få med sig vetskapen att vuxnas problem inte beror på barnet och att barnet inte är lösningen.
Var tråkmånsen som inte låtsas att många veckors ledighet säkert fylls med skoj och glass. Det är inte självklart för alla barn att de inte är problemet. Och ibland är problemet att det inte finns några föräldrar över huvud taget.
Med tiden bleknar sådant vi inte vill minnas. Långt bak i många grånande huvuden finns minnen av att inte få vara med, av hårt blundande låtsassovögon när vuxna bråkade eller förvirrade aftnar när vuxna helt enkelt inte var vid sina sinnens fulla bruk. Ibland händer skit, för somliga är det skit ganska stor del av tiden.
Fanns det andra vuxna i närheten i kulisserna till de där trista minnena? Kanske.
Har du riktigt mycket energi finns det de som skulle behöva en stödfamilj eller en god man. Och även lite är bättre än inget. Fråga om barnens klasskompis vill hänga med till skogen/stranden/evenemanget. Packa en extra macka. Fråga hur grannbarnet som hänger på gården mår. Nattvandra. Eller erbjud boendet för ensamkommande att låna den outnyttjade stugan/bilen/kolonilotten.
Erbjud vänner barnpassning. Och var obekväm när det behövs. Våga gripa in när midsommarsnapsarna blir för många eller bråken för bråkiga, erbjud en trygg vuxen även om vännen vill sköta sin barnuppfostran i fred.
Att inkludera är att våga. Att gripa in när andra, särskilt barn och unga, inte verkar ha det bra är att ha civilkurage. Att bidra till ungars välbefinnande är att vara samhällsmedborgare. Och kanske kan du själv själv våga be om stöttning när den egna idyllen inte riktigt vill infinna sig.
