Ledare. .

2014-04-26 06:00

Arbetets döttrar och söner

På torsdag är det 1 maj, arbetarrörelsens dag. Tal kommer att hållas runtom i landet, somliga minnesvärda, ett och annat kanske som går till historien. De flesta kommer inte att ha ett feministiskt grundtema. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är synd, för feminismen är helt nödvändig om arbetarrörelsen ska ha någon framtid.

Det tal jag skulle vilja höra på torsdag handlar om att kvinnors frigörelse är en förutsättning för ett jämlikt samhälle. Och även om stora framsteg har åstadkommits, så återstår nästan allt att göra. Det går för långsamt. På vissa områden ser vi på senare år rentav ökade skillnader i livsvillkor mellan kvinnor och män. 

Exempelvis gäller det disponibel inkomst. Kvinnor, särskilt ensamstående mödrar, är överrepresenterade bland dem som får försörjningsstöd (socialbidrag) såväl som bland dem som är fattiga trots att de arbetar. Två grupper som under den borgerliga regeringen har ökat i omfattning.

Socialdemokraternas utbyggnad av välfärdssektorn har på flera sätt främjat kvinnors förvärvsarbete. Dels som arbetsgivare, dels för att skattefinansierad barn- och äldreomsorg avlastar kvinnor det obetalda hem- och omsorgsarbetet. För det är fortfarande i första hand kvinnor som tar detta ansvar. Att välfärden är underfinansierad får konsekvenser för jämställdheten. Den borgerliga regeringens ambitioner att pressa ned skattekvoten, genom skattesänkningar på hittills 140 miljarder, är ingen god jämställdhetspolitik. Och som utredare hos Kommunal har visat har privatiseringar inte lett till bättre arbetsvillkor för de anställda.

Individualiserad föräldraförsäkring lyfts ofta fram som en central jämställdhetsreform. Sambanden är starka mellan föräldraledighet och det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Men siffrorna på kvinnors respektive mäns uttag säger inte så mycket, om vi inte bryter ned statistiken i olika grupper av kvinnor och män. De heterosexuella föräldrapar som i dag tar ut lika mycket består av en kvinna med stark förankring på arbetsmarknaden, och en man som är högutbildad i statlig tjänst. I LO-kollektivet har det inte hänt mycket sedan föräldraförsäkringen infördes, och ökad individualisering skulle göra liten skillnad. Om det inte förenas med insatser för att förbättra kvinnors arbetsvillkor och öka arbetsgivarnas tryck på män att vara hemma med sina barn.

En grupp som skulle drabbas av ökad individualisering är ensamstående mödrar, redan i dag en av de mest utsatta grupperna i samhället. Alla politiska reformer får oönskade bieffekter. Att fler dagar knyts till män, utan att dessa tar större ansvar, skulle försvåra för en stor grupp kvinnor. Men det går att driva en politik som kompenserar för detta: Höjt underhållsstöd – och indexerat så att det följer prisutvecklingen, förskola och fritids av hög kvalitet – tillgänglig på alla tider när föräldrar arbetar, och så måste det byggas fler hyresrätter – med hyra som låginkomsttagare har råd med.

På 90-talet utredde Karl-Petter Thorwaldsson föräldraförsäkringens utformning. Det återstår att höra vad han säger i sitt tal på Götaplatsen.