Ledare. Laila Vianden.

2018-10-04 03:00
Peppig antifascism – här på Heden för ett år sedan. Foto: TT
Peppig antifascism – här på Heden för ett år sedan.
Puffetikett
ETC Göteborg

Antifascismen bör tas på lika stort allvar som partipolitik

Under de stapplande försöken till regeringsbildning kom höstkylan och regnet. Efter sommarens extrema värme ligger gräsmattorna åter gröna, och det är ganska precis ett år sedan Göteborgs antifascistiska front arrangerade en historiskt oöverträffad samling på Heden. 

Peppig antifascism är något av det gladaste som finns, särskilt när den är framgångsrik. Glädjen smittar dessutom av sig. Man önskar att partipolitiken vore lika rolig, särskilt nu när vi väntar på att få reda på hur mycket inflytande fascismen kan tänkas få över svensk politik.

Vi lever i ett samhälle där skrämselpropaganda kring invandring och förorter betraktas som ett rimligt styrelseskick. Panikmakarna har flyttat in i offentligheten och i kölvattnet sprider sig rena konspirationsteorier – enligt en av de mer fantasifulla varianterna syftar tjänstemän och politiker till att skada stadens invånare genom Västlänken. Byggnationerna utgör kalkylerade försök att föra in gifter i våra kroppar via grundvattnet. En vansinnig saga, absolut. Men den är åtminstone kreativ.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Samtidigt rasar besvikna Göteborgsmoderater över att partiet inte tar makten med hjälp av Demokraterna. I en insändare menar man att M sviker folket. ”Alla de som röstade nej i folkomröstningen om trängselskatten (är) fortsatt oroliga över /.../ Västlänken /.../. Denna oro måste tas på allvar.” (GP 1 okt 2018) Denna politikens vilja att ”ta människors oro på allvar” kunde komma väl till pass nu när moderaternas partikamrater i regionen åter sätter sig på plats för att hantera Sahlgrenskas underskott på nära 300 miljoner. I en redan ansträngd organisation kommer personalstyrkan minskas med mellan 300 till 500 tjänster, trots att regionen gör ett överskott på cirka 1,6 miljarder. Den moderata politikens olyckliga urvalskriterier för vilka människors oro som förtjänar att tas på allvar är annars spännande att följa. Man vill styra upp Sverige, Göteborg och vården, och nu har man möjligheten. Att skriva av Sahlgrenskas skuld till regionen eftersom man helt enkelt avsatt för liten budget vore ett rimligt sätt att ta oro på allvar, särskilt om grundvattnet nu skulle göra oss så sjuka att vi behöver uppsöka vård.

Inom rikspolitiken är de krafter som hoppades att ett nytt högerblock skulle nå en enkel promenadseger med hjälp av Sverigedemokraterna djupt besvikna; Sverigedemokraterna visade sig vara kraftigt överskattade i opinionsmätningarna, och de som förlitat sig på att partiet i själva verket underskattats, har fått se sina förhoppningar grusade. Sagan om Göteborg och Sverige som våldsbelägrade platser bar inte nödvändigtvis ända fram till makten. Och det är kanske den lärdom många behöver dra – den om mindre sagor och skrämselpropaganda till förmån för en återupp- rättad plats för politiken.

Ett år efter Heden skriver Göteborgs antifascistiska front fint och framåtblickande om den främsta lärdomen av 30 september: ”Vi är starka när vi står tillsammans och undanröjer de hinder som skiljer oss åt och delar samma mål.”

Göteborgs antifascistiska front menar även att kampen måste fortsätta på alla plan och i alla sammanhang där den är nödvändig.

En av många anledningar att ta den antifascistiska fronten på minst lika stort allvar som vanligtvis reserveras för partipolitiken, är att segern vid Heden inträffade på riktigt, för bara ett år sedan. Heden utgjorde en bred, folklig manifestation som fick ett massivt genomslag. Manifestationen skedde utan att högerns alla trollfabriker, botar och anonyma opinionssajter förmådde hindra den. Trots massiva opinionsinsatser för att normalisera det tilltänkta regeringsunderlaget visade sig antifascismen finnas överallt. Jag får fortfarande lyckokänslor vid minnet av hur jag stod där som en liten prick i den enorma folkmassan. I sagorna om hur farligt motståndet mot fascismen är, skymtar en hel del ångest, inte enbart inför att det kalkylerade underlaget för ett samarbete med SD ska omöjliggöras, utan även inför möjligheten till stora folkliga samlingar med progressivt syfte – en enorm massa som inga gnälliga högertyckare förmår domptera eller förminska, eftersom ens närvaro utgör ett meddelande i sig. Det utgör därmed en möjlighet till makt. Och det är väl just precis därför antifascismen är så illa sedd från en del håll – den för med sig hotet om en massa som inte går att kontrollera uppifrån.

Det är höst. 

Kylan och mörkret är här. Jag lyssnar på Radio Dept:s ”Death to fascism”.

Det är hög tid att arbeta, jag ser fram emot det och känner mig pepp.