Ledare. Hanna Strömbom.

2018-01-09 03:00
Erik Helgesson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, kallar arbetsmarknadsministern Ylva Johanssons (S) förslag om att tumma på strejkrätten för avtalsshopping. Foto: Adam Ihse / TT
Erik Helgesson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, kallar arbetsmarknadsministern Ylva Johanssons (S) förslag om att tumma på strejkrätten för avtalsshopping.

Ändra inte lagen till fackens nackdel

Hamnkonflikten är en vattendelare, socialister och fackförbund bör fundera över vad och vilka de representerar här. Det tunga näringslivet passar på och skräder inte orden, men det är oerhört viktigt att se vad som står på spel.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Redan då det först började talas om en utredning om förändrad lagstiftning gick meningarna isär inom det lokala röda blocket. Ann-Sofie Hermansson (S) tyckte att konfliktens akuta natur krävde åtgärden och menade att ”grunderna i den svenska modellen ska inte förändras”.

Kommunalrådskollegan Daniel Bernmar (V) menade tvärtemot och konstaterade risker för branscher med flera aktiva fackförbund.

Sedan i somras har det funnits stöd bland vänsterfolk, inte minst hos kommunisterna som vill återkommunalisera hamnen, men den allmänna uppfattningen såg ut att vara att Hamn4an bara bestod av bråkstakar. Med den inställningen måste man fråga sig vem som hörs mest – och varför.

Arbetarrörelsen har förlorat en stor del av sin retoriska kraft och offentlig debatt har svalt språkbruk från det konservativa näringslivet. Låglönearbeten kallas enkla jobb och debatten stormar hårdare om bidrag än om den mycket dyrare skatteflykten.

Bilden av de bråkiga hamnarbetarna utgör en dimridå för det mycket större skeendet. Störig, bråkig och missnöjd låter negativt, men det är också ord vars innebörd ligger bakom rösträtten, åtta timmars arbetsdag och vår rätt att strejka.

Givetvis har Ann-Sofie Hermansson rätt att oroa sig för stadens konkurrenskraft, men villkoren i hamnen borde inte röra upp så här mycket dy nationellt. När företrädare för flera av landets absolut största företag, summerade som ”toppdirektörer”, skriver debatt i Svenska dagbladet och talar om ”politiskt mod” bör alla som värnar om solidariteten kavla upp ärmarna. Det sparkas fruktansvärt hårt nedåt just nu.

Företag har valt bort Göteborgs hamn till följd av problemen. Det stämmer, men knäckfrågorna är dels vem som orsakat det, dels hur långtgående åtgärder det får lov att leda till. Bevakningen av frågan kantrade under lång tid till arbetsgivarsidans fördel och att direktörer på företag som Ikea och H&M står mot det lilla fackförbundets företrädare på debattsidorna är symtomatiskt. Nyligen fick Hamnarbetarförbundets ordförande Peter Annerback summera sitt år i Dagens ETC:

”Vi hade en lista med sex krav. Men det är det ingen som pratar om den listan. I stället ligger allt fokus på utredningen om strejkrätten. Man pratar bara om att det finns en lucka i lagen som måste täppas till. Men det är ingen lucka, det är den svenska modellen, säger han”.

Den svenska modellen handlar om kompromisser. Att kompromissa bort strejkrätten hör inte dit. Glöm inte heller att jämföra 37 strejktimmar från facket med den offensiva stridsåtgärden från arbetsgivaren bestående av nästan sex veckors lockout.

Självaste arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (S) har släppt på de arbetsrättsliga spärrarna och talade i förra veckan om att tumma på strejkrätten då den svenska modellen inte fungerar ”som det var tänkt”. Hon vill alltså låta bråket i containerhamnen leda väg till omdanad lagstiftning angående strejkrätt. Är det socialdemokrati det?

Erik Helgesson som är förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet kallar hennes förslag för avtalsshopping, att arbetsgivaren ska kunna välja vilket avtal de tycker passar bäst. Vänsterföreträdare som Ali Esbati använder samma begrepp.

Motståndarsidan och arbetsgivaren APM Terminals hävdar sin rätt att förhandla med Transport då de är störst nationellt, Hamnarbetarförbundet konstaterar att de dock organiserar ungefär 85 procent av styrkan.

Moderaterna är förstås nöjda med arbetsmarknadsministerns utspel, tycker att det hela går för långsamt bara.

Och LO-facken saknar enighet. IF Metall håller med Ylva Johansson. Matts Jutterström som är ordförande i Pappers kallar istället det hela för ”ett beställningsjobb av Svenskt näringsliv”.

Ordagrant är det kanske inte sant, men de lär åtminstone poppa popcorn till den pågående debatten.

Splittring inom facket är ingen nyhet, hela hamnkonflikten kan härledas till just en sådan. Lärarna som räds följderna av hamndebaclet envisas med att ha två förbund, Sac bildades av utbrytare ur LO efter floppstrejken 1909 och facklig politik är full av gammalt groll. Men just nu krävs enighet för att behålla gamla vinningar. Det är också fullt möjligt.

Christopher Fjellner (M) var sin fackfientliga vana trogen tidigt ute och förväntade sig att LO skulle ta avstånd från de förkastliga hamnarbetarna. LO har inte utmärkt sig på några barrikader här, men Dan Gabrielsson svarade på Christopher Fjellners utspel i ETC Göteborg genom att konstaterade att resonemanget hotade föreningsfriheten. Samma risk pekade bland andra Seko på då utredningen om lagändringar startades. Det är inga lättviktiga rättigheter som står på spel under kranarna.

Den infekterade diskussionen får inte bli kejsarens kläder. Det är inte var dag landet skakas av strejker, inte ett omfattande problem att arbetet upphör så att verksamheter hotas på sikt. Givetvis finns det arbetsgivare som vill plocka bland avtal som småkakor, men det är 2010-tal, inte 1910-tal. Smaka lite på ordet grundlagsskyddad ty sådan är konflikträtten och det är den av en anledning.