Kultur & Nöje.

2018-01-07 06:00
Anna Olsson. Foto: Agneta Slonawski
Anna Olsson.

Väver för förändring

Kultur gör skillnad. Det är Anna Olsson övertygad om. Själv bidrar hon genom att väva sinnebilder från sina arbetsplatser – häktet i Göteborg och en mottagning för traumatiserade barn.

Trappan upp till Anna Olssons vävateljé, nära Järntorget, är grönmålad. Det är en rest sedan 80-talet då Greenpeace huserade i den luftiga lokalen. Grönt är också Anna Olssons absoluta favoritfärg. Hon är född på 70-talet och gör bildvävar som påminner om de bildspråk som politiska konstnärer gjorde, under hennes första decennium i livet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Att arbeta som konstnär innebär för mig ett stort ansvar. För mig handlar det ytterst om att bidra till något gott Det är mitt uppdrag till mig själv. Jag försöker vara ärlig och uppriktig när jag skapar. Jag vill visa på den styrka och kraft jag ser i färger, förklarar Anna Olsson.

Men det är inte enbart kraften i färgerna man slås av. Alla hennes bilder har ett samhällsengagemang, oavsett om det återspeglar barn som hamnat på häktet, vardagliga ting som en asylsökandes tandborste eller en bonde på andra sidan jordklotet.

– Jag arbetar ofta i ett sammanhållande tema. Just nu håller jag på med katastrofvävar, säger Anna Olsson som väver in politik i sina bildvävar. Foto: Agneta Slonawski
– Jag arbetar ofta i ett sammanhållande tema. Just nu håller jag på med katastrofvävar, säger Anna Olsson som väver in politik i sina bildvävar.

Väver till en skolmatsal

Hon har precis lagt sista handen vid ett uppdrag – en svit på fem vävar, med internationellt inslag, som skall hänga i en skolmatsal i Ulricehamnstrakten. Färgerna är klara och ungefär en kvadratmeter stora.

– Min tanke var: ”matglädje och stolta bönder”. Jag hoppas att vävarna skall leda till samtal runt borden och att det skall ge dem ett perspektiv ut mot världen, säger Anna Olsson och rullar upp bildvävarna som bland annat speglar en kakaobonde, en risbonde och en svensk bonde – tillika kvinna med ett knippe morötter i handen.

– Det har varit ett jätteroligt uppdrag, där jag gjort en väv i månaden, säger Anna Olsson som arbetar som psykolog på flyktingbarnteamet, tre dagar i veckan.

Innan dess arbetade hon på häktet i fem år. Det har lett till många starka möten och viktiga samtal. Arbetet med vävarna har blivit en kanal för henne att kommunicera vid.

– Jag har arbetat med människor som är extremt utsatta. Jag möter människor som har ett totalt annorlunda liv. Det har lett till att jag arbetat med ett katastroftema i mitt konstnärskap. Det har också gjort att jag inte tar något för givet. Titta bara på Syrien; nyss var det ett samhälle ganska likt vårt. På kort tid bröts allt ned och massor och människor hamnade i flykt. Det som är värst är att jag i dag ser saker i Sverige som jag inte trodde var möjligt för några år sedan. Saker förskjuts och blir normaliserade, som detta att Sverige inte längre håller sig till mänskliga rättigheter. I dag är det flera riksdagspartier som förespråkar att vi skall ta bort asylrätten. Det trodde jag aldrig skulle hända. Det som skräller mest i mig är att vi som samhälle rycker på axlarna åt det som sker, säger Anna Olsson även om hon inser att visst finns det en motkraft, i form av protester mot utvisningar av barn bland annat.

Det är här någonstans som vävstolen kommer in. Anna Olsson förkroppsligar tankar och röster i sina bilder. I ett slags politisk konst.

– Det är bara när jag kommer till vävstolen som jag får lite andrum. Det är det roligaste jag kan tänka mig, säger hon och berättar att hon först utbildade sig till textilare och sedan till psykolog. För att ha ett ”brödjobb”, som hon själv uttrycker det.

Hon tillstår att hon har en tendens till att bli väldigt engagerad i sina brödjobb. Så är det på hennes nuvarande arbete och så var det när hon arbetade på häktet i Göteborg.

– Det blev för tungt till slut. Du arbetar i en miljö där det inte finns dagsljus. Det är ständiga kontroller som innebär att du näst intill behöver ta av dig behån när du skall gå och äta lunch. Det finns övervakningskameror överallt. Det förekom kränkningar av personalen gentemot de intagna. Kriminalvården hade svårt att förstå att jag hade patientens bästa för ögonen i varje möte, berättar Anna Olsson.

Skapat en bra balans

Nu arbetar hon ett par dagar i veckan i ateljén och har fått en bra balans mellan skapande och vardagsverklighet. En hel radda bildvävar pockar på. Så fort intervjun är över skall hon sätta sig ned och skissa. Hon fortsätter på temat katastrof, men har inte bestämt sig om hon skall göra vardagsföremål eller om det skall handla om kampen, eller den så kallade motkraften. De vävarna hoppas hon kommer att hänga i offentliga rum, gärna där politiska beslut tas.

– Det är bra. För jag tror att mina vävar, och kultur i alla former, gör skillnad. Jag tror att de kommer att gripa tag i människor i olika skeden av livet. Vävning är mitt kall, säger Anna Olsson.

Anna Olsson om:

Isolering: ”Vi skall inte isolera barn. Det är fullständigt vanvettigt. Isolering är det strängaste straffet du kan utsätta en människa för. Det blir jätteallvarliga effekter av det. Barnen stänger av. De går in i en bubbla där fantasier och rädslor frodas. De får ångest. De blir deprimerade. De regredierar.

Ovisshet: ”Det vi inte vet något om, fyller vi gärna på med katastroftankar. Det skapar ångest. Det är en traumatiserande och otrygg situation. Många barn här är i uppenbar chock. Därför är det viktigt att få diskutera med någon. Min stora roll är att härbärgera tankar och att få ordning på kaoset i huvudet.”

Samtal: ”Jag låter alltid patienten styra samtalet. Vad vill du ha hjälp med? Signalerar att jag är en vuxen person som tål att du är ledsen eller arg. Jag tar emot det och visar att du är i trygga händer med mig. Jag har lärt mig att för många unga är det en ny erfarenhet att samtala med en vuxen person.”