BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Efter en våldsam behandling hos tandhygienisten förvärrades situationen, och någon vecka senare kördes Per Myrhill i ambulans till sjukhus efter att hans fru hittat honom nerspydd och okontaktbar på familjens vardagsrumssoffa.
Läkarna konstaterade att Per Myrhill, vid 37 års ålder, hade drabbats av en hjärnblödning. Förkylningsviruset hade via det blödande tandköttet letat sig fram till ett medfött pulsåderbråck, eller aneurysm, som till slut fick ett blodkärl i hjärnan att brista.
Per Myrhill sövdes ner, och genomgick under de följande veckorna en rad komplicerade operationer där han i perioder svävade mellan liv och död – operationer som räddade livet på honom, men som också ledde till en nervskada med svåra kroniska smärtor som följd.
Nu berättar Per Myrhill själv om de där kritiska veckorna strax före jul 2012, i seriealbumet ”Aneurysmdimma” som i dagarna släpps på Kartago förlag.
– Jag ville visa vad som hände, varför jag fick hjärnblödningen och hur det påverkade människor i min närhet. Det var framför allt tufft för min fru, jag vill visa vilket elände hon hade, säger Per Myrhill när ETC Göteborg träffar honom i radhuset hemma i Floda.
– Men det är också en självbiografisk logg från en resa in i skallen på mig själv, om allt jag upplevde medan jag låg där. Jag var ju runt överallt, träffade många människor och hade mycket grejer för mig. Trodde jag, säger Per Myrhill och skrattar.
Ja, även om grundtonen i boken är mörk innehåller den också komiska inblickar i Per Myrhills drömmar och hallucinationer. I ett kapitel befinner han sig till exempel inte alls på Sahlgrenska, utan på ett sjukhus i New York där han får hjälp av en vaktmästare att smita ut till ett hamburgerhak.
– Jag minns det där väldigt tydligt, som om jag var där rent fysiskt. Jag har en tydlig bild av dofter, känslor, temperaturer och människor jag träffade. Jag kommer fortfarande ihåg hur den där hamburgaren smakade, säger han.
Också besöket på tandkliniken är komiskt porträtterat. Den stressade tandhygienisten framstår som en bindgalen lustmörderska när hon gör slarvsylta av Per Myrhills mun.
– Jag tycker att jag tecknade henne så smickrande det bara gick, faktiskt. Det gick till precis så där, det var så vidrigt. Jag blödde som om jag hade blivit tacklad med en hockeyklubba, säger Per Myrhill.
Att teckna självbiografiskt är ingenting nytt för Per Myrhill. Det är så han för det mesta har jobbat ända sedan han som 17-åring började ge ut seriefanzinet ”Plutonium Comics” 1992.
– Jag upptäckte ganska tidigt att det är väldigt skönt. Det är som ett slags egenterapi eller katarsis, där jag kan rensa så jag slipper gå och bära på tunga saker själv, säger han.
Arbetet med boken har tagit sin tid. Till att börja med tvingades Per Myrhill ägna flera år åt att hitta tillbaka till tecknandet, som han tappade helt efter operationerna.
– Det var som att börja om, som om jag aldrig hade tecknat i hela mitt liv. Det har tagit lång tid att komma tillbaka till mina linjer och kompositioner, säger han.
De första rutorna till boken tecknade han i våras. Sedan dess har han tvingat sig själv att arbeta med boken åtminstone en stund varje dag, trots oerhörda smärtor.
– Dels är det den här centrala neuropatiska smärtan, som känns som en konstant, tung baksmälla eller vätskebrist. Sen är det nervskadan som får det att kännas som om lava eller glödande metall rinner över ansiktet, säger Per Myrhill.
Vissa dagar är smärtan så intensiv att han ser dubbelt eller trippelt, säger han. För att kunna fokusera och fortsätta teckna då, håller han för ena ögat med handen. Att ge upp eller spräcka deadline har aldrig varit aktuellt.
– Jag är nog rätt binär i min personlighet. Om jag har bestämt mig för att göra en sak, så gör jag det, och om jag lovat att något ska vara klart inom en viss tid, så ska det vara klart då, säger han.
Men arbetet med boken har inte bara inneburit plågor. Per Myrhill har försökt njuta av arbetet, och drar sig inte för att säga att det räddat livet på honom.
– Det har gett mig en anledning att ta mig upp ur sängen varje dag. Jag har fått tillbaka min självkänsla och att det är så många andra inblandade har gett mig ett socialt sammanhang, säger han.
Även om Per Myrhill lovprisar den vård han fick i det akuta skedet, är han desto mer kritisk till och illa bränd av eftervården. Den skolmedicin han får utskriven ger han inte mycket för. Till exempel har han ett snabbverkande morfin att ta till vid de där dagliga smärtgenombrotten, ”då döden är mer lockande än livet”.
– Men det tar minst en trekvart innan jag märker någon skillnad. Och när man ligger och planerar att ta livet av sig hinner man ganska långt på den tiden, säger Per Myrhill.
Efter egna efterforskningar fick han nys om läkemedlet Sativex, en munspray som är godkänd av Läkemedelsverket och som innehåller växtdelarna från cannabisplantan. Men beslutsfattarna på smärtkliniken sa blankt nej till att skriva ut Sativex, trots att läkaren som ansvarar för Per Myrhills medicinering var på hans sida.
– Hon är fantastisk, om övriga läkare hade ett uns av hennes empati och civilkurage skulle vår vårdapparat vara top-notch, säger Per Myrhill.
Till slut hittade han en annan läkare som hjälpte honom.
– Helt plötsligt kunde jag börja umgås med min familj igen, jag orkade göra saker nästan som förr, säger han.
Han kunde också trappa ner opiater och bensodiazepiner, och var inom några månader i princip fri från tung medicinering. Problemet var att hans Sativex hamnade utanför högkostnadsskyddet, och till slut blev för dyr.
– Det kostar tusentals kronor i månaden, och som sjukskriven är man ju inte direkt rik, säger han.
Den senaste tiden har han kämpat för att få göra en licensansökan om Bediol, ett annat medicinskt cannabispreparat, men hittills fått kalla handen av sina läkare.
Men helst skulle han runda hela läkemedelsindustrin och slippa bidra till dess vinster. Det bästa vore att legalisera cannabis helt, säger han, så han kunde gå och köpa en påse gräs och rulla en joint.
Vad får dig att inte göra det i dag?
– Jag har lovat min fru att inte på något sätt bryta mot lagen. Dessutom vill jag visa för mina barn att det går att slåss för något man tror på, säger Per Myrhill.
