Kultur & Nöje.

2021-02-19 08:50
Inspelning av filmen ”Arn – Riket vid vägens slut” strax utanför Skara 2007. På bilden statister på slagfältet.   Bild: Claudio Bresciani/TT
Inspelning av filmen ”Arn – Riket vid vägens slut” strax utanför Skara 2007. På bilden statister på slagfältet.
Puffetikett
ETC Göteborg

Så levde verkligenhetens riddare

Hjältemod, hövlighet, damer i nöd och kanske en och annan drake? Bilden av riddare är starkt präglad av både gamla och nya sagor. Historikern Charlotte Borgerud har grävt fram en något trovärdigare bild av de gamla adelskrigarna i sin nya bok.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Charlotte Borgerud är historiker och arkivarie vid Göteborgs universitet. Hon har tidigare skrivit populärt hållna artiklar och vetenskapliga uppsatser, men ”Riddarna och deras värld” är hennes bokdebut. För Charlotte var ämnet ett ypperligt tillfälle att kombinera två stora intressen.

– Jag är ju även ryttare själv. Det roliga med riddare är att jag har fått möjlighet att kunna kombinera historia med det, förklarar hon.

Det egna intresset föddes när Charlotte Borgerud var barn, hemma i Uppsala.

– Mina föräldrar tog med mig på tornerspel när jag var liten. Det var väldigt spännande med de här stora djuren i full galopp mot varandra, sanden som yrde och allt annat. Jag har testat på det själv med, men för hundra år sedan och på en liten ponny, skrattar hon.

Tornerspel som träning

Tornerspel var alltså riddarnas sätt att mäta sig mot varandra. Med lans och rustning, till häst. Precis som Ivanhoe på tv varje nyårsdag alltså. Men, kanske föga förvånande, så ger inte film, tv och skönlitteratur en alltför sann bild av riddarna. Felen är många, berättar Charlotte Borgerud.

– En av de största missuppfattningarna är att riddaren ses som den kristna förkämpen och att det var huvudsakligen religiösa motiv som motiverade dem till att bruka vapen. Det var betydligt mer komplext. Faktum är att riddarna ofta stred för högst bjudande och kunde byta arbetsgivare från dag till dag, säger Charlotte Borgerud.

– En annan vanlig missuppfattning är den höviska kärleken med dyrkandet och upphöjandet av kvinnan ska tolkas bokstavligt. Det finns exempel på riddare som inte varit så trevliga mot kvinnor. Likaså objektifierades kvinnorna ofta i riddarberättelserna. En annan sak många inte vet är att den höviska kulturen glorifierade en våldskultur, fortsätter hon.

Var legosoldater

Hon exemplifierar med den legendariska riddaren El Cid, som blivit något av Spaniens nationalhjälte, då han tolkats som befriaren av Spanien som hjälpte till att driva ut morerna. I verkligheten stred han för både kristna och muslimska ledare.

– Han är ett tydligt exempel på att riddarna kanske snarare var som legosoldater, som drevs av pengar, makt och ära många gånger. Sen givetvis så existerade religiös fanatism med. Men jag tror att många riddare hade lite mer tvivel­aktiga skäl.

Är det korsriddarna som ligger bakom att vi har den bilden?

– Det tror jag delvis. Men tittar man på de höviska idealen så skulle riddaren vara en kristen förkämpe. Men som sagt, det rörde sig om krigare som hade detta till yrke.

Ett yrke i första hand

Under 1000-talet var riddarna ett yrke och inte en klass, och då tillhörde de lågadeln. Det var under 1100 och 1200-talet de började uppgå i bördsaristokratin genom nya privilegier, arvsrätt och giftermål. Då anammades även delar av adelns sedvänjor, med de ideal man vanligen brukar förknippa med höviskhet. Samtidigt ville man både politiskt och genom kyrkan tygla våldet och då passade de höviska idealen bra.

– Först var det mycket att man skulle vara modig och lojal i fält. Militära dygder. Men sen på 1220-talet så ändrades det. Du skulle fortfarande vara tapper på slagfältet, men då kom också de här idealen om att man skulle vara förfinad, elegant, ren och välvårdad, värna om de svaga och sätta kvinnan i centrum.

Den här bilden cementerades av trubadurerna vid hoven, som tillskrev hjältemodet till riddarna i rent underhållningssyfte.

– Sen var det även prästerna, de som var skrivkunniga, som satte det här på pränt. Och de hade ju också snarast politiska motiv att tillskriva riddarna de här dygderna.

Var underhållning

Riddarsagorna från den här tiden skrevs som underhållning, och är troligtvis ungefär lika sanningsenliga som vår tids actionfilmer. Det gör det svårt för en historiker som Charlotte Borgerud att sålla bland källorna.

– Det är jättesvårt att skriva om medeltiden då det är så begränsat med källmaterial. Men man får titta i de gamla kyrkböcker som finns bevarade, samt testamenten och brev och sådär. Annars är det gamla konungasagor och riddarberättelser. Och de skrevs ju inte av några fria författare utan det var propaganda bakom. Så man få vara försiktig och läsa med viss källkritik.

Ont om drakar och magiska svärd i den riktiga världen alltså?

– Precis! Men det är populära motiv. Det är ofta en heroisk, hopplös kamp. Och mycket av det skulle väl egentligen skildra relationen mellan länsherre och vasall, att riddaren skulle vara lojal och ge sig ut och kämpa mot alla möjliga faror.

Charlotte Borgeruds ”Riddarna och deras värld” är full av små kuriositeter som du inte visste att du ville veta om de riktiga riddarna. Den släpps 5 mars.

Charlotte Borgerud om fem kändisriddare:

Sankt Göran

En kristen martyr som ska ha fötts i Kappadokien i nuvarande Turkiet i slutet av 200-talet.

– Det är en gammal legend helt enkelt. I alla fall så som han levt vidare, med Sankt Göran och draken. Ursprungligen dyrkades han ”enbart” som martyr – det var först på 1100-talet han blev känd som drakdödare.

Arn Magnusson

Jan Guillous korsriddare som figurerar i en boktrilogi och två filmer.

– Det man kan säga om honom är att han är som alla Guillous figurer. En supermänniska. Men han har gjort grundlig research. Saladin är väl kanske den mest intressanta karaktären i de böckerna, då han funnits på riktigt.

Lancelot

En av huvudhjältarna vid kung Arthurs hov enligt legenderna

– Lancelot var drottning Guineveres älskare i Arthurlegenden. Riddarna runt runda bordet med mera är starkt kopplade till de höviska idealen, kärleken och hopplös kamp.

Jeanne d’Arc

Jungfrun av Orléans, född cirka 1412, är Frankrikes nationalhelgon.

– Hon ska ju ha funnits på riktigt, men populariserats så det är svårt att skilja fakta från fiktion. Blivit symbolen för fransmännens kamp mot engelsmännen i hundraårskriget.

William Marshal

Engelsman av normandisk börd som ska ha besegrat fler än 500 andra riddare i tornering och tjänat under fem kungar på 1100 och 1200-talet.

– Brukar sägas vara den främste riddaren av alla och förkroppsligade alla ideal och gjorde sig en fantastisk karriär. Som fjärde son till en mindre bemedlad adelsman kunde han inte vänta sig något större arv utan var tvungen att ta saken i egna händer. En av källorna om honom är biografin ”Historie de Guillaume le Maréchal” som beställdes av hans son. Man vet var han gick som lärling med mera.