Kultur & Nöje.

2018-11-15 09:45
Puffetikett
ETC Göteborg

Peter Apelgren: ”Det kommer massa skit ur käften på mig”

För en utomstående kan det tyckas som att komikern Peter Apelgren är en person som improviserar i princip allt. Men bakom ligger djupt grubblande och problematiserande av såväl humor och livet som uppväxt och politik. 

Har man sett eller hört Peter Apelgren på scen, i radio eller tv så har man säkert en uppfattning om hur han är som person.

Och precis sådan är han, även när han pratar fritt från en soffa i sin lokal på Brewhouse i Göteborg. Till synes filterlöst strömmar kvicka tankar ur Peter.

Bara telefonsamtalet två dagar innan intervjun, som skulle fastslå tid och plats, tog över 14 minuter. På den tiden hann Peter avhandla allt från liberalismens död till hur de i radioprogrammet ”Rally” för många år sedan kom snubblande nära att sända ut Astrid Lindgrens dödsruna långt innan hon faktiskt gick bort.

– Jo, det är ju sant. Det kommer massa skit ur käften mig. Men man ska ju ändå närma sig den skiten på något sätt. Jag kan få torka i huvudet. Det får inte bli för pretentiöst, samtidigt som jag är så nördig med humor. Jag gör det till så stor grej, nästan religiöst. Det är så löjligt, suckar han.

Nya showen ”Improvajsing” har premiär i morgon, fredag, på Draken. Den här gången solo och i improvisationens tecken. Sonen Wilmer har dock varit med som bollplank hela vägen och medverkar även på scen. Att jobba med honom, eller för den delen hustrun Anna Mannheimer som i de tre senaste showerna, kan vara befriande, menar Peter. De är nära, de har högt i tak och ingen fegar för att säga till honom om något är dåligt, gubbigt eller bara tråkigt.

– Om jag jobbar med andra komiker så har de helt otippat någon respekt, för mig. Och jag är ju den svagaste länken i alla kedjor som finns, tycker jag. De kan fråga mig ”vad tycker du Peter?” och jag svarar ”ingen aning”. ”Åh, det är helt rätt!” kan de utbrista då, säger Peter.

I det där går det kanske att ana en gnutta Jante, eller om det är spår av ungdomens mindre väluppbyggda självförtroende. För en utomstående tycks det inte märkligt att andra komiker kan hålla Peter Apelgrens åsikt högt, men för honom själv är det ofattbart. Det var än värre förr.

– Under rätt lång tid av mitt liv fick jag för mig att jag var rätt misslyckad. Jag stammade och var jävligt feg. Jag vågade knappt åka till Liseberg för att jag var rädd att någon skulle dra upp mig i en karusell. Jag undrade vad fan jag skulle göra egentligen. Allt som var rimligt för mig, där jag kommer ifrån, som snickare eller någon hantverkare var ju helt otänkbart. Att bli konstnär fanns liksom inte i min familj. 

Även om de flesta ser honom som komiker, är det karriären som konstnär han själv ser som huvudsakligt yrke. Den gemensamma nämnaren är att det är kreativt, men exakt var den ådran kommer ifrån från början vet han inte. 

– Nej. Jag fick en jättefin akvarellåda av min morfar när jag var liten. Och det var bara ”shiiit, vad häftigt”. Jag satt och målade hela sommaren tills det inte fanns någon färg kvar. Jag tyckte inte jag behövde gå ut eller göra andra grejer, och på den vägen var det sen. 

Humorn kom senare. Han var inte klassens clown eller liknande i skolan.

– Nej, det var jag inte. Jag fattade inte vad som var roligt förrän senare. Jag tror vi hade någon slags tradition hemma att berätta historier däremot som jag hade med mig. Sedan stod jag upp inför klassen någon gång och gjorde framträdande, och då stammade jag helt plötsligt inte. Men de skrattade åt några urkassa one-liners jag hade skrivit på roliga timmen och tyckte att jag skulle göra det där igen. Men det var rätt sent, i sexan eller sjuan eller så. 

I ungefär den åldern flyttade familjen Apelgren från Göteborg till Ucklum i Stenungsund och livet blev annorlunda för Peter.

– När jag kom dit så var det som att det hände något. Jag var med i massa grejer som teatergrupper och folk ville ha med mig. Jag har alltid blivit förvånad när folk har ringt och velat ha med mig på grejer, som ”Rally” och annat senare också. Jag har nog inte fattat det där, men jag har ju märkt att folk skrattar. Och sedan har jag ju lärt mig att de skrattar på den här och den här grejen. Vad är det som är kul med det? Och så efter ett tag så blev jag ju helt nördig på humor som jag sa.

Inför premiären av ”Improvajsing” har han och Wilmer testkört material i nära ett halvår. Bland alla obskyra grejer som prövats längs vägen har ett grundkoncept till show tagits fram. 

– Det kommer naturligtvis att improviseras. Men den hade lika väl kunnat heta ”Människan har ingen fri vilja”, men då hade ju ingen kommit. Egentligen handlar det om att liberalismen är slut. Eller om ”humanism”– att det låter så flådigt – men egentligen är det jävligt egotrippat att vi tänker att vi är skapelsens krona. Det finns mycket roligt i det.

Vid förra valet, 2014, kom något av ett politiskt nyuppvaknande för Peter Apelgren. Han har varit sosse i princip hela livet, även om graden av engagemang gått lite upp och ner. 

– Jag var ju till och med med i Unga örnar och sådant när jag var liten. Sedan har engagemanget, rent partipolitiskt, legat lite lågt. Men till förra valet blev jag medlem i Socialdemokraterna igen och  nu är jag väl mer engagerad och tycker det är kul. 

Han gillar framförallt folkrörelsen Socialdemokraterna. Mindre så de liberala svängningarna i modern tid.

– Jag har tänkt mycket på vad man gör när det tar sådana svängar. Ska jag då inte engagera mig längre? Eller i något annat parti som inte har så lång livstid? Jag tror att Vänsterpartiet är inne i en omdaning. De har skyggat för den gamla kommunistiska tanken, men jag tror att de kommer att förflytta sig tillbaka lite ditåt. De där mycket mera handgripliga reformerna.

Inte heller de andra möjligheterna i parti-paletten ligger för honom. 

– Jag har ju definitivt omöjligt för Moderaterna. De är ju moderater för att de tycker att den typen av livsföring är ”finare”. Det är ju bara ett skal av gräsklippare, frisyrer och fina bilar. Tittar man på Liberalerna så är de ju en utdöende ras som vi pratat om. MP tycker jag är ganska skraltiga och konstiga. De skiter helt i vissa grejer och hårklyver andra.

Även i humorn finns mycket att problematisera kring, enligt Apelgren. Komiker måste finna nya vägar, inte minst efter Metoo, men samtidigt kan helt PK-fierad komik, där man måste akta sig noga för alla ömma tår, lätt bli rätt tråkig. 

– Tiden ändrar sig. Vissa saker är mossiga och de plockar vi bort och det tycker jag är bra. Men det finns alltid vinklar på allt som är kul. Det finns givetvis även humor som är helt PK-rätt men samtidigt kul också. 

Enligt Peter Apelgren finns det två sorters människor. De som kan se humor i det mesta, och de som hellre blir lite arga.

– Det finns humlor och getingar. En geting är upp i ansiktet på folk, lägger sig i, har revir och sådant. De vill mota bort och är ilskna. En humla är inte så noga, de flyger runt där och är lite som Beppe Wolgers. Getingar är mer som han i Plus, Sverker Olofsson. 

Av oklar anledning vänder den diskussionen av i ett resonemang om när Jesus kom inridande i Jerusalem på en åsna, och Peters funderingar på vilket djur, eller fordon, som vore roligare än just en åsna. Om Jesus hade kommit på en jättefrisbee vore lite kul. En traktor ganska tråkigt, men mest optimalt vore om han flög in på en gigantisk koltrast. Inte en för stor koltrast utan som en större struts, så han ändå behövde klamra sig fast litegrann.

– Och när man pratar så, så tycker getingarna att man är meningslös, men vi som gillar sådana spekulationer tycker ju det är kul att prata vidare. Tänk om Jesus till och med hade race med sådana, eller födde upp kapplöpnings-gamar? Då kanske getingarna till och med blir arga och undrar vad det ska vara bra för? 

Grundkonceptet i ”Improvajsing” går i den där stilen. Wilmer trycker fram slumpartade bilder, som från ett album, och Peter kör loss på det som kommer upp. 

– Jag har väl sett hälften av dem ungefär innan. Jag har märkt att om jag improviserar alla bilderna så blir det väldigt spretigt. Men när jag har vissa mellanlandningar med historier som stadgar det så blir det roligare runt omkring. 

Showen innehåller även inslag där Peter visar filmer från gamla tv-program han medverkat i, sjunger, läser dikter och talar knagglig engelska med mera. 

”Improvajsing” spelas på Draken fram tills 18 december och försvinner sedan vidare till Rival i Stockholm för två föreställningar.

 

 

Peter Apelgren

Komiker och konstnär

59 år

Slog igenom för allmänheten i radioprogrammet ”Rally” som sändes mellan 1995 och 2002.

Även medverkat i många tv-program som Brutal-TV, Parasit-TV, Tror du jag ljuger med mera.

Vann På Spåret tillsammans med med Hélène Benno 2011.

Gift med programledaren och komikern Anna Mannheimer.