Kultur & Nöje.

2018-05-16 15:11
Bild: Urban Jörén

Noréndrama om en skolskjutares sista timme

Den 20 november 2006 utförde 18-årige Sebastian Bosse en skolskjutning på sin gamla skola i Tyskland. Lars Noréns föreställning om dådet har spelats på många platser i Europa – men nu kommer den för första gången till Göteborg. Den 16 och 17 maj möter David Fukamachi Regnfors publiken på Folkteatern.

En kille iklädd svart t-shirt står framför kameran i ett vardagsrum. Bakom honom finns en stor grå skinnsoffa med prydnadskuddar, i taket hänger en spetsklädd lampa. Han vankar av och an i rummet. Han talar engelska, men en brytning skvallrar om hans tyska ursprung. Mellan de många svordomarna berättar han om sina planer. På måndag ska han ta sig in i sin gamla skola med vapen och granater. Målet är att döda – som hämnd för den mobbning han utsatts för.

Den unga killen är 18-årige Sebastian Bosse, och detta är hans avskedsvideo. Den 20 november 2006 sköt han och skadade fem personer på sin gamla skola i Emsdetten, Tyskland. Den enda som dog i attentatet var han själv – han begick självmord genom ett skott i munnen.

Sista timmen

Det är dessa händelser som pjäsen ”20 november” bygger på. Monologen, som uppstod i ett samarbete mellan Lars Norén och den tyska skådespelerskan Anna Tismer, kom till när Tyskland fortfarande läkte såren efter attacken. Föreställningen bygger till stor del på Sebastian Bosses egna texter. Urpremiären skedde i Belgien, sedan har den i flera omgångar turnerat runt Europa. Sin Sverigepremiär, i regi av Sofia Jupither, fick den 2016 i Uppsala – och nu ska den för första gången spelas i Göteborg på Folkteatern.

– Man får följa Sebastian under hans sista timme, innan han utför dådet. Han brottas med det han står i akt att göra och vi får följa med in i hans tankar. Det är mycket ”att vara eller att inte vara” – ska man finna sig i livet och tåla det, eller ta livet av sig själv och andra? berättar skådespelaren David Fukamachi Regnfors, som gör rollen som Sebastian Bosse i denna produktion.

Premiär under terrordåd

Han berättar att något som slog honom under arbetet med texten till ”20 november” var hur tankegångarna som dessa gärningsmän har ofta liknar varandra.

– Samtidigt som vi arbetade med texten genomförde Anton Lundin Pettersson sin attack i Trollhättan. Om man tittar på det han skrivit, men också på andra som Breivik eller de som genomförde attacker i exempelvis Paris och Bryssel, så ser man att tankegångarna är väldigt likartade. De kläs i olika ideologiska eller religiösa skepnader, men i grunden finns en längtan att bli sedd och en känsla av att stå utanför, säger David Fukamachi Regnfors.

De där likheterna blev också smärtsamt tydliga när denna uppsättning av ”20 november” hade premiär på teaterfestivalen i Avignon den 14 juli 2016. Det var bara timmar innan en lastbil användes för att köra över människor i Nice. 86 personer dog, 434 skadades.

– Utöver chocken väcktes frågan i fall vi skulle fortsätta spela föreställningen eller inte. Från festivalens sida bestämde man sig för att man ville hedra offren, och att det bästa sättet att göra det var att fortsätta spela och fortsätta mötas. Så dagen efter stod jag där på scenen. Jag hade då läst vad killen i Nice hade sagt och skrivit, och det var snudd på ordagrant det Sebastian sa, berättar David Fukamachi Regnfors och fortsätter:

– Responsen från publiken var otrolig. Folk kom fram och pratade efteråt och pratade tillbaka till mig under föreställningen. Det blev ett sätt att försöka brottas med och greppa det som hänt. Det var en väldigt häftig känsla.

Både offer och förövare

Det är sällan helt okontroversiellt att göra konst av gärningsmän som utfört dåd liknande Sebastian Bosses.
”Manifest 2083”, en pjäs av den danske dramatikern Christian Lollike som baseras på Anders Behring Breiviks manifest, kritiserades för att sprida Breiviks idéer och för bristande respekt gentemot både offrens anhöriga och de som överlevde attentatet. David Fukamachi Regnfors tror dock att om vi endast ser på människorna som utför dessa handlingar som monster kommer vi aldrig att kunna bemöta eller bekämpa problemen.

– Det är lätt att tänka att dessa gärningar utförs för att personen i fråga är ond, eller för att den har en viss religion. På så vis kan vi svära oss själva fria. Vi utför ju inte sådana dåd, därför är vi goda. Men jag tror inte att det är särskilt konstruktivt, säger han och fortsätter:

– Det går att vara både offer och förövare. Det går att förstå någon utan att anse att dådet som den utfört är okej. Om den här föreställningen bara hade handlat om vilken hemsk människa Sebastian var hade det varit dålig konst. Vi vill försöka blottlägga mekanismen bakom i stället för att peka på den överliggande ideologin.

Har det varit en utmaning att ta sig an den här rollen?

– Det har det absolut varit, som det alltid är. Första gången jag läste texten upplevde jag det Sebastian skrivit som så aggressivt och tungt. Så tittade jag på de där videorna som han har spelat in. Och då känns han så långt ifrån en hotfull galning som det går att komma, där han står i sina föräldrars vardagsrum.

Tillåtet att skratta

David Fukamachi Regnfors understryker att trots att ”20 november” är tung i sitt tema är det fullt tillåtet att skratta. Här finns flera inslag av en mörk men också väldigt mänsklig humor.

– Norén är mästare på den humorn, och jag tror att den är väldigt viktig som kommunikationsmedel. För att orka med behöver vi skratta. Sebastian försöker vara den här supermänniskan, samtidigt går han runt i för stor läderrock och med en H&M-påse. Det är extremt mänskligt och väldigt roligt. Jag tror att skrattet är en förutsättning för att vi ska öppna upp oss.

20 november

• Dramatiker: Lars Norén

• Regi: Sofia Jupither

• Scenografi och kostym­design: Erland Birkeland

• Ljusdesign: Ellen Ruge

• Medverkande: David Fukamachi Regnfors