Hon tar emot i studion Sonya som hon delar med vännen och kollegan Stina Velocette vid Stigberget, för att prata om sin andra skiva ”Bara öppna ögon kan se”.

Andra skivan av ett band eller artist brukar populärt beskrivas som den svåra. På debuten har man ofta haft all tid i världen på sig, medan man andra gången behöver leverera mer direkt.

– Ja, precis, man brukar ju säga så. Men det är konstigt, för så har det verkligen inte varit. Anledningen är nog att när man hållit på ett tag så säger man alltid: nästa gång så ska vi inte sätta datum eller deadline. Men sen blir det aldrig så ändå. Men den här gången var det mer att jag hade nio låtar och kompisar började fråga om jag inte skulle släppa. Så då blev det mer att ... ja, då gör jag väl det då, förklarar hon.

Det blev helt enkelt ingen tid att börja noja och tänka strategiskt vad som skulle fungera. Dessutom drabbades Matilda av en insikt i att hon faktiskt skiter i vad andra tycker.

– Jag har mer och mer kommit på varför jag håller på med musik. Det är många som har ett problematiskt förhållande till branschen. Och det är inte konstigt. Det är alltid folk som tycker saker, säger saker. Det handlar om plays, likes och har blivit mer och mer så med sociala medier. Och det har jag alltid tyckt var jäkligt jobbigt. Så när jag liksom på riktigt insåg att jag ska dö någon gång, så kom jag på att jag gör musik på att definiera mig själv. Då spelar allt det andra inte så stor roll längre. Så jag gör det för att jag behöver göra det.

Sen må ju skivan vara Det Brinners andra, men Matilda Sjöströms själv har betydligt mycket mer rutin än så. Duon Steget består av henne själv och Nils Dahl och de släppte sin debutskiva redan 2010. Matilda har inga svårigheter att särskilja projekten, utan det ena har snarare fött det andra.

– Jag är så jävla hetsig och måste göra saker hela tiden. Så först var Det brinner ett sätt att få utlopp för det. Nils är mycket mer filosofisk och ingående, medan jag är ”skit samma om det blir dåligt, då gör vi något nytt”. Så nu kan han göra saker när han blir inspirerad, även om det tar två år. Han gör så jävla fina grejer. Det finns ingen som honom, säger Matilda.

Med den självuttalade hetsigheten kommer även en enorm energi och driv. Den har Matilda både fått påtalat och insett själv. Vid den här tiden förra året så jobbade hon fyra dagar i veckan på P4 samtidigt som hon turnerade med Nationalteatern och skrev materialet till nya skivan. Radion har hon dock sagt upp sig från nu.

– Jag pallar inte gå upp så tidigt. Man får ju gå upp klockan fyra på morgonen, vilket blir svårt när man turnerar och sådant med. Men jag älskar ju P4 så jag hoppar gärna in och hoppas jag kan jobba mer ibland och så.

Texterna står hon själv för både i Det Brinner och Steget. Men i duon är det ofta Nils som kommer med en grund och Matilda fyller på med text och melodi. Sången, rösten, är hennes vassaste verktyg. Det är den som lett till att hon utöver sina egen musik även är en av sångarna i nuvarande versionen av Nationalteaterns Rockorkester och får fler förfrågningar om inhopp och gästsång än hon hinner med. Själv tror hon att det handlar om någon slags innerlighet.

– Jag vet ju hur jag lät när jag var yngre, och det var nog ganska vanligt. Så mitt verktyg blev att sjunga något som betyder något. Jag hade något annat än den vanliga duktigheten och fick jobba med det.

Det nära och nakna går även in i hennes andra signum, som är texterna. Var och varannan gång som recensenter eller andra tycker till så beskrivs de som oerhört personliga.

– Jag måste nog ha någon förankring till mig själv när jag skriver, tror jag. Annars skulle det inte kännas sant. Och det är jävligt viktigt för mig. Inte bara i texterna utan i hela livet. Om något känns förljuget eller falskt så kan jag inte vara där.

Att ständigt lägga sig i sked med verkligheten i texterna har ibland lett till trubbel.

– Ja, det har jag verkligen gjort. Jag skulle inte outa någon med namn eller så, men för mig känns det som en lögn att inte kunna skriva om det som gör mest ont. Det är det som definierar mig. Men det kan ju få eget liv. Det finns även folk som tror att jag har skrivit om dem, när jag inte har det.

Hon jobbar ofta tätt ihop med sin man, Joakim Fritzner, som också är musiker. Deras olikheter kompletterar varandra.

– Han är mycket mer en hantverkare, och jag är ju ... inte det. Han har mixat skivan, producerat ihop med mig också, men han bestämmer inte slutresultatet utan det gör jag helst själv.

Det är många andra som medverkat på ”Bara öppna ögon kan se” också. Matilda har handplockat dem hon velat ha med.

– Jag tar in folk som har samma vision och samma pepp. Den här gången har jag verkligen lyckats med det. De som är med på skivan är de jag tycker är bäst. Sen när jag räknade efter och såg att det är fler tjejer än killar på skivan så kände jag ”fy fan vad gött”. Jag har alltid pratat om att det finns för lite plats för tjejer, för att vi inte blir insläppta. Och om inte jag själv ger den, vem ska då göra det?

Att det är fler kvinnor än män som deltagit hör ihop med att använda de bästa, enligt Matilda.

– Tjejer får jobba jävligt mycket hårdare för att komma någon vart. Så när de väl gör det så är det jävligt bra på det.

Genrebenämning på skiva nummer två är densamma som på debuten; ”gråtdisco”, men det finns annat som skiljer dem åt.

– Den är mer välgjord, även om den inte är genomtänkt ett dugg. Och alla delar finns för att jag vill ha dem där. Jag är så jävla nöjd och tycker det har blivit jättebra.