Regissör Yana Ross följer ett strängt satt schema och repetitionerna slutar på minuten på bestämd tid. Hon är född i Ryssland, uppväxt där och i Litauen, utbildad på Yale school of drama och har arbetat på mängder av stora teatrar runt om i världen. Till Göteborg kom hon med hjälp av Stadsteaterns konstnärliga ledare Pontus Stenshäll.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Han kom till Uppsala där jag jobbade just då och åkte även utomlands för att se andra uppsättningar. Han frågade om möjligheterna för mig att komma hit och arbeta i Göteborg. Och jag tycker det är en fantastisk teater med bra konstärlig vision och fantastiska skådespelare. Så det var ett väldigt lätt beslut, säger Yana Ross med ett leende.
Här sätter hon upp ”Ett dockhem” av Henrik Ibsen. Eller en bearbetning av densamme. Verket, som kort sammanfattat handlar om kvinnlig frigörelse från kärnfamiljens regler, var sprängstoff när den skrevs för 140 år sedan.
– Det var en stor skandal. Produktionen i New York blev förbjuden och en skådespelerska blev fängslad bland annat. Det var stora protester utanför teatern och jag tror att det var likadant på premiären i Köpenhamn. Folk blev fullkomligt rasande över Noras beslut i slutet av pjäsen.
Fortsatt kontroversiellt val
På premiären 2018 i Göteborg väntar sig nog ingen någon rasande demonstration utanför. Men vägen som huvudrollen Nora väljer är fortfarande kontroversiell.
– Jag tror att vårt samhälle fortfarande följer en könsstereotyp där vi förväntas fylla bestämda roller, så på sätt och vis är nog pressen på kvinnor ännu större nu än för 140 år sedan. Att vara en god mor men samtidigt framgångsrik i sitt yrke, ta hand om familjen och så vidare. Jag tror att samhället fortfarande misstycker mot en kvinnas agerande om det blir skilsmässa och det finns barn inblandade. Om mamman inte väljer barnen först.
Yana Ross menar att samhället inte ser nådigt på den som bryter mot de regler vi kommit överens om för familjeliv.
– Vi är, speciellt i den bekväma, borgerliga medelklassen, rätt nöjda med regelverket. Vi uppskattar ett ramverk att förhålla oss till och blir därför väldigt obekväma när någon bryter de reglerna.
Som roller vi ska spela
– Vår syn på äktenskapet är mer öppet och demokratiskt i dag. Det har gått framåt. Men det är ändå fascinerande hur fästa vi är vid konceptet giftermål och vilka skyldigheter det ska medföra när vi skriver på det ”kontraktet”, så att säga. Man kan bli kär, skaffa barn och familj utan kontraktet men så många väljer ändå att skriva på det. Många känner nog trycket att passa in i och att leva upp till de här förväntningarna och de roller vi ska spela.
Yana Ross bearbetning följer på det stora hela samma dramaturgi som originalverket. En vän till familjen i pjäsen har blivit en bror för att skapa än mer dynamik och spänning. Och själva språket har moderniserats.
– Jag respekterar Ibsens verk, hans drama och hur historien utvecklar sig fullt ut. Men sättet som man och hustru talade till varandra på för 140 år sedan fungerar inte i hur vi som grupp har valt att dramatisera.
Som ett nytt verk
Yana menar att hon, med hjälp av skådespelarna, på sätt och vis har skrivit ett nytt verk baserat på Henrik Ibsens original.
– Det är en bearbetning där jag utvecklat min egen text genom repetitionerna med skådespelarna. Så på sätt och vis är det en ny pjäs baserad på Ett dockhem. Jag har absorberat Ibsens pjäs och skapat en ny. I nästa stadie har skådespelarna i sin tur absorberat det jag skrivit och utvecklat sin egna relation till det.
Skådespelarna består av en ensemble på fem personer som Yana själv har handplockat.
– Jag tycker om att ha sett skådespelarna på scen redan innan jag rollbesätter. Så det var lite som att plocka diamanter till en krona. Var och en av dem är väldigt värdefull och tillsammans så fulländar de varandra.
– Det är också en intressant dynamik med fyra män och en kvinna. Den värld som Nora är en del av är extremt maskulin.
