– Vi har en föreställning i kväll och en i morgon och på söndag åker vi upp till landet och plockar svamp. Om det blir fint väder.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Döden, döden.
– Ja. Anna och jag har levt ihop i 17 år eller något sådant och en gång i månaden kommer det upp att "Peter Apelgren du skojar med mig, du tror inte på Gud på riktigt?!". Jag tror på ett efterlevande, att jag – inte lika tjock och så, men ändå jag – kommer fortsätta att existera efter döden. Hon är helt övertygad att det är bom slut, kistlocket på och den eviga vilan. Det är en humoristisk föreställning där vi tar avstamp i det här snacket.
Är det humoristiskt med döden?
– Det beror ju på. Exempelvis så hade jag tittat på en snipa uppe på Orust som jag var lite sugen på, men gubben Hjalmar ville inte sälja den. Så gick det fem år eller så och så dog han. Då var jag på tappen i Svanesund och då sade en där att "Du, nu har Hjalmar slutat röga, han har lämnat oss. Nu ska du ringa och fråga på båden för nu är änkan skör". Det är krasst och tragiskt, men det finns något humoristiskt i att ta döden på det sättet. Att jämföra humor och döden är som att jämföra socker och syrgas. Det ena är ett anslag och det andra är ett ämne.
Hur tror du att det ser ut i himlen?
– Jag är väldigt intresserad av kvantfysik, som Stephen Hawkins och de här killarna som pratar om avstånd i rymden och olika parallella världar. Ett antal former av liv och planeter och oändligt många dimensioner. Finns det, så finns det på något ställe en plats där du och jag satt och pratade för en kvart sedan. Om de här ganska brighta killarna har lite rätt så är det större chans att det finns mer än du tror. Då kanske man inte ska stänga den dörren. Grejen är att man inte kan stänga den lite, det vore som att vara lite gravid. Även om jag inte ploppar vidare i ett liv fram igenom, så kanske jag går tillbaka och lever om eller någonting.
– Sedan hur det ser ut kan jag inte riktigt berätta, om jag hade kunnat det hade jag inte behövt göra något annat. Det hade varit ett helt annat kändisskap. Men den intressantare frågan är hur tror du att du känns? Och då tänker jag att det känns kanske inte som vi känner nu. Det är jävligt invecklat och lite nördigt.
Vad säger Anna då?
– Hon är ju inte intresserad av det. Hon är mer intresserad av vad hon ska ha för grav och vilken sorts grus det ska vara på den. Och det får inte vara påskliljor på! Lova det! Och så ska våra lata barn sköta graven. Det kommer ju se ut som en urskog och det kommer ligga orörd mark, sådan som man hittar i Amazonas. Man får hugga sig in med maskin för att kunna se graven.
Vad står på din bucketlist?
– Att bibehålla det här vegeterande loket så länge som möjligt och att försöka få morgondagen att bli likadan som i dag med några små förändringar. Åka till samma ställe i Italien några gånger till ... Jag såg att Henrik Schyffert varit ute och åkt jaktplan. Jag har sett en svartvit film, druckit kaffe, skrivit några ord, klappat katten och planerat vad jag ska laga för middag till barnen
i kväll. Jag är fruktansvärt tråkig.
Hur slappar du en söndag?
– Först och främst en lång snooze-morgon där det går jäkligt långsamt. Jag kanske går upp och gör en bättre frukost och hämtar ett par tjocka tidningar. Jag och Anna gör DN-krysset. Sedan tycker vi att vi måste göra något – så vi kanske grejar i trädgården, kollar björnbären. Kanske på sin höjd att jag tar ett glas whisky och ser en film. Eller möjligen filar hälarna. Det är väldigt närodlad vila.
