– Nja, riktigt så är det kanske inte.
– Vi har jobbat ihop tre gånger, och jag har aldrig fått bli täckt med blod, utbrister skådespelaren Cecilia Milocco med spelad besvikelse.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Fast i den här pjäsen kommer jag nog äta en och annan inälva ...
Det är eftermiddag och Rikard Lekander och Cecilia Milocco slår sig ned i soffan i ett av Göteborgs stadsteaters personalrum. De har, tillsammans med den övriga ensemblen, repeterat sedan tidig morgon. Den 15 december har ”Gösta Berlings saga” premiär. I huvudrollerna syns Jakob Eklund som djävulen Sintram och Adam Lundgren som Gösta Berling. Rikard Lekander menar att det inte är en radikal bearbetning av originalhistorien, men han har förstärkt delar som annars kanske hamnar i skymundan. Som skräckromantiken och mörkret.
– Jag läste boken första gången när jag var tonåring, och när jag läste den igen i vuxen ålder slogs jag av vilken otroligt rik historia det är. Många pratar om Selma Lagerlöf endast som en naturskildrare, vilket är missvisande för hon har så många fler sidor. Jag blev förvånad över hur mycket skräckromantik som finns i boken, och jag tycker att det är en skyldighet att ta vara på även den sidan av hennes författarskap.
Och att det är just de mörka bitarna som Rikard Lekander valt att förstärka är ingen överraskning med tanke på hans bakgrund. År 2009 startade han upp Sveriges första professionella skräckteater, Farozonen, i Malmö. Han har även regisserat flertalet pjäser med skräcktema, bland annat ”Gengångare & zombies” på Malmö stadsteater, ”Golem” på Malmö docketeater, och nu senast ”Dr. Moreaus ö” efter HG Wells roman, på moment:teater.
Framhäver kvinnorna
En annan del som Rikard Lekander har förstärkt i denna uppsättning av ”Gösta Berlings saga” är kvinnornas roll i pjäsen. I boken har alla tolv manliga kavaljerer som bor på Ekeby gård ett eget kapitel, men i pjäsen har de fått ta ett steg tillbaka.
– Jag lekte med att ta bort de bitarna och i stället sätta ljus på historierna runt. Selma skildrar på ett väldigt fint sätt de patriarkala strukturerna som fäller krokben för oss alla. Det kändes ofrånkomligt att lyfta fram, eftersom det är otroligt aktuellt.
Cecilia Milocco har en av de kvinnorollerna. Hon spelar Marianne Sinclair, en av de tre kärlekar som Gösta Berling går igenom. Cecilia Milocco berättar att hon föll för Selma Lagerlöf när hon för 15 år sedan spelade i samma pjäs, då i rollen som Elisabeth Dohna.
– Det var på Västanå teater i Värmland. Att vistas där, med närheten till Mårbacka, gjorde att jag kände att jag verkligen fick kontakt med Selma, jag vaggades in i hennes sagovärld på riktigt. Jag förälskade mig i hennes författarskap och särskilt hur hon behandlar alla sina karaktärer lika. Alla har många dimensioner och rikt känsloliv, vilket gör dem väldigt mänskliga.
I Göteborgs stadsteaters presentation av pjäsen går det att läsa att den innehåller både zombies, häxor och kannibaler. Uppseende-väckande förvisso, men Rikard menar att han det inte är något effektsökeri han strävar efter.
– När kavaljererna sviker majorskan och tar över Ekeby vanvårdar de gården så det blir både fattigdom och svält, vilket leder till kannibalism. Det handlar inte om effektsökeri, snarare om att få fram symbolerna och utforska konsekvenser.
Han konstaterar att pjäsen inte innehåller skräck i den formen som får oss att hoppa till i stolen. Snarare är det historia som är driven av karaktärerna, något som Rikard anser är vad som utmärker bra skräck.
– Skräckfilmer som bara förlitar sig på effekter är sällan särskilt bra. Det är när vi börjar bry oss om karaktärerna som det de blir utsatta för känns riktigt obehagligt, säger Rikard och tillägger att han tror att skräcken som genre börjar få ett uppsving.
– Det har länge ansetts vara fulkultur, men det håller på att suddas ut mer och mer, annars skulle inte jag få hålla på som jag gör. Tidigare fanns det mycket fördomar att skräck bara är blod och effekter, men nu tycker jag att det finns en större nyfikenhet på vad skräck kan vara.
En stor skillnad från Selma Lagerlöfs original är att Sintram, som står i förbund med djävulen, är pjäsens berättarjag.
– Det är han som är ledsagaren i den här berättelsen. Ondskan som jag vill skildra bygger mycket på de patriarkala strukturerna, och är det någon som representerar de strukturerna så är det djävulen, berättar Rikard Lekander.
– Det är han som sätter i gång de mörka tankarna som alla människor har, och sen är det upp till dem själva att bejaka dem eller inte, säger Cecilia Milocco och Rikard håller med:
– Ja, och det är något som jag tänker att både Gösta och publiken kommer att inse. Ondskan som djävulen symboliserar går att gå emot, eller att gå med. Det är reflektioner som gäller alla – men inte minst män.
Musik från von Hausswolff
Musiken i ”Gösta Berlings saga” är signerad hyllade sångerskan och pianisten Anna von Hausswolff.
– Det är första gången som hon skriver musik till teater, och hon har varit otroligt peppad och har gillat att jobba med mediet. Hennes musik träffar verkligen rätt, den är både skör, vacker och mörk på samma gång, säger Rikard Lekander.
Förutom att skådespela har Cecilia Milocco även stått för koreografin, som det finns en hel del av. Här spelar dockor i mänsklig storlek en central roll.
– Tanken är att de är som lealösa icke-varelser som alla ska dansa med. Som koreograf har jag tidigare mest jobbat i process med skådespelarna på golvet. Här fick jag i stället förberedda själv inne på min kammare och hitta stegen, inspirerad av situationerna och Annas suggestiva musik, berättar Cecilia Milocco.
Varken Rikard Lekander eller Cecilia Milocco är särskilt nervösa inför den stundande premiären, trots att det är en hel del som fortfarande ska klaffa. De många kostymbytena, till exempel.
– Det är ett himla jobb bakom scenen i den här pjäsen, det är kostymer, masker och mustascher som ska av och på, säger Cecilia Milocco.
– Men det känns ändå tryggt, och jag är väldigt förväntansfull över att möta publiken, säger Rikard Lekander.
