Åtminstone brukar allt det där läsas in i Bertolt Brechts verk, men Frida Röhl vänder sig lite mot en del sådant tyckande.
– Jag känner mig ibland kritisk mot en del ”sanningar” om Brecht. Jag tror att han var en jättekänslosam människa. Det jag slås av framför allt är hans enorma humor och detaljrikedom. Visst, karaktärerna är lite pappfigurer, men de har även substans och har jättemycket känslor. Jag tror snarare det handlar om ett förhållningssätt till att inte gestalta verkligheten. Att lita på publikens förmåga, att se verkligheten i sagan. Jag tror inte vi behöver förklara alla associationer för publiken.
Aktuell klassiker
”Den goda människan i Sezuan” handlar om unga, fattiga Shen Te. Hon får som tack för sin godhet en liten tobaksaffär i gåva av gudarna. Men det är också ett test. Går det att fortsätta vara god och uppoffrande när man har kommit upp sig och har en verksamhet som måste vara lönsam?
– Jag tycker ”Den goda människan” är en av Brechts bästa pjäser. En klassiker som håller. Dess innehåll och frågeställning känns, tyvärr, aktuell. Sen måste inte allt vara aktuellt, men jag tycker den vidrör vår tid på ett smärtsamt sätt vilket jag tycker är fint, säger Frida Röhl.
Utan att gå in för mycket på hur historien sedan utvecklar sig så kan nämnas att Shen Te bland annat skapar ett alter ego, sin kusin Shui Ta, som är hennes totala motsats. Shen Te är mjuk, empatisk och känslosam till skillnad från Shui Ta som är okänslig, kall och beräknande, men samtidigt pragmatisk och rationell. På kort tid har han förvandlat hennes enkla butik till en stor tobaksfabrik med många anställda, och sig själv till hård pådrivare.
Farhågor inför rollen
Den tvådelade huvudrollen spelas av Karin de Frumerie, som hade en del farhågor inför att ta sig an ”Den goda människan i Sezuan”.
– Ja, jag var väldigt rädd för Brecht, eller vad man ska säga. Jag har alltid, sedan jag började med teater, fått höra att Brecht ska man spela såhär, att det finns ett sätt att göra det. Ingen har någonsin kunnat berätta hur, men att det finns ett sätt. Så det har varit lite lurigt att ta sig över en uppfunnen respekt för Brecht. Men Frida sa tidigt att det inte är vi som ska nå upp till Brecht. Utan vi ska ta honom och liksom ... skwisch, säger Karin de Frumerie och gestaltar och ljudar hur hon knycklar ihop något i händerna.
Humor och eftertanke
Att Bertolt Brecht kan tyckas appellera till intellektet och inte bara till känslorna ska inte missförstås för att vara okänslosamt, menar Frida Röhl.
– Pjäsens innehåll önskar säkert leda till någon slags tanke. Vad är gott och ont? Vad gynnar mängden och vad gynnar individen? Sådana frågor tror jag absolut Brecht ville ställa. Men det betyder ju inte att skådespelarna ska vara robotar. Och där tror jag misstolkning kommer in ibland och att skådespelare kan få skräck för Brecht.
”Den goda människan i Sezuan” är lika mycket humor som eftertanke menar hon.
– Den är väldigt teaterkul och rolig att både spela och titta på. Det är ett material som innehåller både mycket som är jätteknäppt och roligt med dumma karaktärer. Men den har även ett stort allvar med frågor kring godhet, säger Frida Röhl.
Ny musik
Vägen till Bertolt Brecht går ofta genom musiken. Det kanske kändaste verket ”Tolvskillings-operan” är lika känt för Kurt Weills avantgardemusik som för själva pjäsen. I ”Den goda människan i Sezuan” har de mest kända tonsättningarna gjorts av Paul Dessau, men Folkteatern har valt att skriva helt ny musik.
– Den är gjord av BF/C. De spelade faktiskt på vår personalfest för något år sedan och jag blev helt, starstruck. Så jag tog med dem i en produktion jag gjorde på Stadsteatern i Stockholm förra året. Men då komponerade de bara musiken och stod inte på scen. Så jag kände att jag måste få med dem live, för de är verkligen något att se. Det är oerhörd fint. Det är konstigt nog lite Brechtiansk musik ändå, fast lite popigare.
