– Ina brukar säga att om hon hade haft en aning om hur fort det skulle gå så skulle hon ha förvarnat mig bättre. Vi har 25 000 lyssnare nu. Det är tur att jag inte förstår hur många det är. Jag är inte skapt för att vara en offentlig person. Jag blir nervös när vi spelar in för att jag ska prata för Emma och Ina liksom. Om jag hade tänkt på att det sitter en publik på 25 000 och lyssnat så hade jag dött, säger hon.

För lyssnarna är hennes plats uppenbar. Mia kan Flashbacks koder och natur. En av de viktigaste Flashbackhändelserna för Umeåfödda Mia var den brottsfallstråd som uppstod i samband med att Hagamannen greps. Skräcken som präglat staden var stor och det tog inte lång tid för Flashback att lista ut vem som gripits. Idag lägger hon kanske en timme om dagen.

– Jag tycker det är ganska väl investerad tid. Det gör livet ganska mycket roligare, säger hon.

Flashback har därtill fyllt en social funktion.

– Flashback har varit asviktigt för mig under tiden jag blev en vuxen. Att läsa vad andra skriver och hur andra beskriver sina liv. Jag är en ganska inåtvänd person och orkar inte alltid träffa folk, flashback har varit en lightlösning när man vill ha umgänge.

Hon interagerar inte nödvändigtvis, är mer en lurkare, men följer diskussioner och får nya insikter.

– Och att få se lite liv. Min mamma brukar vilja gå till nåt fik eller centralen för att se lite folk. Jag kan känna samma med Flashback.

Hon bestämde tidigt att hon inte ville ha med sitt efternamn i podden och fick sitt alias av Ina. De båda har känt varandra i sisådär femton år och ofta skickat Flashbacktrådar till varandra. Under Metoo spenderade de så mycket tid i forumet att de skojade om att det vore skönt om man kunde få Flashback uppläst för sig. Och när Ina och Emma skulle börja podda blev Mia tillfrågad.

– Jag svarade ja. Tror alla blev förvånade. Det är ganska okaraktäristiskt för mig. Jag har ångrat det ibland, säger hon.
Två brötiga västkustbor ackompanjeras alltså av en norrländsk stämma som med en programmerares korrekthet levererar andras vansinniga argumentationer med torr självklarhet. Succén är ett faktum och ETC Göteborgs intervju är den första för nätets ofrivilliga nya darling.

– Jag har nog svårt att tänka att jag blivit Scroll-Mia. Det har gått så fort alltihop och jag är extremt ovan att se folk diskutera mig på internet. Jag har lagt ett helt liv på att inte synas och på bara några veckor raserat det av egen hand. Det känns asnojigt, men också intressant. Och vi har än så länge fått positiv kritik, det är roligt. Men nån gång kommer jag säkert uppröra nån och då har jag inget sätt att låta det rinna av mig, säger hon
Fast hon konstaterar att hennes poddkamrater är rutinerade och väl rustade att stötta om det skulle behövas.

Komikerna Ina och Emma hade hunnit planera in liveshower baserade på podden under våren. De i Göteborg sålde slut på ett litet kick, men nu är det på grund av pandemin oklart om de blir av.

– Jag hade nog inte vågat vara med på dem ändå. På tal om att dö, säger Mia och konstaterar att hon ännu inte är övertygad om att medverka på scen.

Så vad är det då med forumet som drar? Alla år av idogt trådtröskande har medfört en färdighet i att se vilka trådar som snart ballar ur på ett sätt som bara är trist, och att noga läsa vad det står om en länk innan man klickar på den. Men det är också de allra tokigaste och omöjliga användarna som leder till tjusningen.

– Jag vet inte om Ina och Emma skulle säga samma, men det är blandningen av rimliga och helt overkliga trådar. Och helt rimliga människor försöker kryssa mellan dårarna. För mig handlar det mest om diskussionen och vad galningarna gör med samtalet. Vetenskapsivrare som går in och försöker förklara frekvens för såna som tror att 5G-utbredningen ska koka dem levande. Till slut går det inte längre och de börjar bara svära. För mig är underhållningen när de rimliga människornas fasader rämnar.

Så det är inte dårarna utan reaktionerna på dem du söker?

– Ja. Jag älskar när de till slut bara svär och har sig. När inga argument biter och de går in i en vägg av dumhet. De har lagt så mycket tid på att övertyga nån och så går det inte, säger hon och säger att hon ser en trött mellanchef i kostym framför sig.

Podden har i skrivande stund över 3800 följare i sin Facebookgrupp och engagemanget är stort. Scroll-Mia konstaterar att en del trogna flashbackare tyckt att podden lyft uppenbart tramsiga trådar, men generellt är gensvaret bra. Hon är noga med att poängtera att Flashback inte är en plats som bara samlar jävelskap. Det finns också mängder av rimliga diskussioner och forum som inte återfinns nån annanstans. Och allt är verkligen inte på skoj.

– Drogakuten är en fruktansvärd plats. Det är inte sällan jag fäller en tår. Det är ledsamma livsöden, men ett bra ställe att gå till om man tror att flashback bara är hemskt och brutalt och att alla elaka. Det är folk som överdoserat och inte vågar ringa ambulans för att de är rädda för juridiska och andra komplikationer. Flashbackare går in och försöker övertala dem att de måste få hjälp. Ofta går det bra, men vissa trådar slutar illa. Det är en vidrig plats verkligen, men också fin och kamratlig, säger hon.

Den som regelbundet spenderar tid på Flashback blir härdad. Mia konstaterar att hon undviker hemskheter hon vill slippa och sorterar undan ganska mycket av det som skrivs i huvudet, låter sig inte bli upprörd varje gång.

– Som den fruktansvärda rasismen – som såklart finns. Anonymiteten har effekter på Flashback. Det är som att filtret mellan hjärtat och munnen är borta. Men rasismen finns ju i samhället generellt, säger hon.

Hon är 35 år gammal och konstaterar att hennes barn kommer att växa upp med ett internet som inte alls ser ut som det hon växte upp med. Men liksom hon gärna poängterar att Flashback har goda sidor gäller ungefär det samma för internet i stort.
– Jag kommer att behöva lära mig hur internet är för barn idag, men det har varit en fin följeslagare för mig. Jag hade nog varit ganska ensam om jag inte haft internet, eller känt mig ensam. Det har varit en viktig del av livet. Alla föräldrar är ju oroliga för sina barn och vill att de ska ha det bra. Man kan vara rädd att de ska råka illa ut, men jag är i så fall mer rädd för verkligheten.

En podd om alla helt rimliga saker som skrivs online hade inte dragit 25 000 lyssnare. Det är betydligt roligare att skratta åt eländet, eller tokigheter. Men Scroll-Mia vänder sig mot en bild av internet som något farligt och asocialt som isolerar människor från verkligheten.

Som alltid är hon noga med fakta och vill helst hänvisa till forskning, men för henne själv har internet haft motsatt funktion

– Om man bara lät bli att sprida bilden av att det lurar hemskheter bakom varje googling. Jag tycker mig ofta se organisationer beskriva internet som en plats där man kan råka illa ut. Det är det, också, men det verkar mer baserat på känsla och oro än fakta. I verkligheten är det ingen som säger att ”du borde sitta hemma och vara själv för att nån kan vilja dig illa”. Men lite den mentaliteten finns när det gäller barn och internet. Internet kan vara en plats där barn som inte har en given plats i en annan social kontext kan hitta en gemenskap.