Festivalen som trotsade musikens makt

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag såg något politiskt i punken som proggarna inte såg. De såg bara pissa och spy och att punkarna inte stod med knuten näve och predikade om "ner med kapitalet", säger hon.

– När jag ville ordna en punkfestival på Sprängkullen blev jag utskälld av en av medlemmarna i Nationalteatern, fortsätter hon.

Motviljan mot punkarna minskade inte efter att rockklubben Errols hade släppt upp Göteborg Sound på scen. En konsert som blev omskriven efter att sångare Lars-Olof "LOB" Bengtsson hade skurit sig djupt i kinderna med rakblad. 

"Flera hundra i publiken"

Tova Lignell gav sig inte. Tillsammans med några likasinnade lyckades hon övertala Sprängkullens ledning att ge punkarna en chans. Hon gjorde själv affischer med uppmaningen "Garageband, se hit!". På hösten 1978, samma kväll som Rod Stewart spelade på Ullevi, blev Göteborgs första punkfestival verklighet. 

– Det var så himla kul. Det kom flera hundra i publiken och 18 band. Det var den första spelningen för många av banden. Attentat hade bara funnits i garaget innan, säger Lignell.

– Det var nog egentligen inte så stor skillnad på proggarna och punkarna. Alla ockuperade lägenheter i Haga. Men det var dags att släppa fram något nytt. Innan punkfestivalen på Sprängkullen var det samma band och samma publik hela tiden, säger Lignell.