– Vi fick en skådespelerska med lunginflammation tråkigt nog. Så att vi fick byta plats på en skådis i ensemblen som tog Ylvas plats och så fick vi ta in en ny utifrån som tog Annas roll. Så vi har haft en enormt intensiv slutfas i produktionen, säger Malin Stenberg, regissör.

De försökte först vänta ut Ylva Gallons sjukdom. Men när det stod klart att hon inte skulle hinna bli frisk ens till uppskjuten premiär fick de kasta om, vilket sällan gör underverk för premiärnerverna.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig varit med om något sådant här extremt förut. Jag är fruktansvärt speedad, och det är vi väl alla. Men Anna och Johan är ju überproffs, så det här ska vi få ihop.

En pjäs om Jeanne d’Arc är något Malin Stenberg burit med sig länge. Det började med att hon läste rättegångsprotokollen från Jeanne d’Arcs inkvisitionsprocess år 1431. Den unga härföraren hade lyckats vända Frankrikes lycka i 100-årskriget, men hade till slut blivit tillfångatagen och skulle strax komma att dömas till döden av engelsmännen.

– När hon ställdes inför rätta så transkriberades allting på latin, och jag hade läst översättningar till svenska på Stockholms universitet. Det är en idé delad på två ingångar kan man säga, fast det tog ett tag att hitta den andra ingången.

Jämför med IS-krigare

När Malin Stenberg läste Jeanne d’Arcs egna ord tyckte hon sig höra något speciellt.

– Jag tyckte att jag fick fatt i något i henne som jag inte sett förut. Jag kunde inte exakt sätta ord på det, men delvis var det det här patriarkala, att hon är så ung, 19 år, och en så skicklig härförare att hon sätter sig för att kasta ut engelsmännen ur Frankrike och faktiskt gör det. Hela den historien är ju otrolig. Men sedan var det något mer som jag inte riktigt kunde formulera för mig själv.

Det skulle ta ett och ett halvt år till innan Malin Stenberg lyckades greppa vad det var hon kände.

– Då hörde jag på P1 om en tjej i Västsverige som hade rest ner till Raqqa för att strida för IS. Hon var typ 23–24 år och hade till och med tagit med sig sina två små barn. När hon talade om hur hon gjorde det valet och hur hon stred för sin gud så insåg jag att det var samma som jag hörde i Jeanne d’Arcs röst. En ung kvinna som strider för sin religion och som dödar för sin gud.

Pjäsen bär undertiteln ”Häxa, helgon, religiös fanatiker”.

– Hon är en fundamentalist, men har blivit så ikoniserad som hjältinna. Jag tyckte det var intressant att diskutera det ur en västerländsk religion. Det är så lätt att lägga det så långt från en själv, som när man diskuterar islam och IS.

Backa teaters Jeanne d’Arc är alltså en komplex person. Å ena sidan en ung, stark kvinna som kan ses som feministisk förebild. Å andra sidan en fundamentalist som strider och dödar för sin religion.

– Jag har lite skämtsamt kallat henne en självmordsbombare för hemmalaget. Det är så lätt att se henne som en feministisk ikon eller hjältinna bara för att hon är på ”vårt” lag.

Svårt avgöra vad som är fakta

Det finns mycket dokument bevarade från det tidiga franska 1400-talet. Personliga brev skickade av Jeanne d’Arc själv och de nämnda rättegångsprotokollen bland annat. Men ändå kan det vara svårt att avgöra vad som är mytiskt uppförstorat och vad som är fakta. Malin Stenberg är noga med att understryka att pjäsen är just en pjäs, även om en är grundad i vad som faktiskt sades under de där rättegångsdagarna.

– Det var 163 olika teologer, präster, biskopar i den där rättegångssalen. Enormt mycket män. Och vi vet namnen på alla dem, vi vet hur hennes flagga såg ut och hur hennes rustning såg ut. Men det är klart att det blir även historier och sagor utöver det.

I uppsättningen spelar Emelie Strömberg en yngre Jeanne och Anna Harling en äldre. Den ena i fängelset och under rättegången. Den andra i återblickar till hur hon hamnade där.