”Man får inte glömma gemenskapen vi hade. Men man har lagt lock över vissa delar, till exempel att de som tände på var våra vänner. Vi umgicks med dem varje dag och hängde hemma hos dem och umgicks i ett och ett halvt år innan allting kom fram. Det blev ett -moraliskt förfall och folk började må dåligt samtidigt. På det kom missbruk, kriminalitet och gäng som värvar människor – det är det som har gjort att den här staden är som den är i dag.
Man kan se det som grunden till den sortens kriminella gäng som vi har i dag. Generationen efter drabbades och tog efter och tredje generationen efter hade inte en direkt koppling till branden, men kunde fortfarande se den röda tråden. Fjärde generationen efter har ingen aning längre, men de lever efter det här utan att veta var det kommer ifrån och bara växer in i det.
Om man är ung och upplever sådant som branden utan att det sker uppföljningar, så blir det såhär. Vi kanske ändå inte var mottagliga, men resurserna drogs in väldigt, väldigt fort. Vi lovades replokaler och allt möjligt och så hände det ingenting. På det var det våra vänner som hade gjort detta och det blev smäll efter smäll, efter smäll – det är där någonstans det brister. För mig är musiken mitt sätt att bearbeta. (...) Om det är film eller musik eller dans spelar ingen roll, men man ska läsa och skriva och uttrycka sig, då läker kroppen av sig själv.”