– Det är en finsk konstnär, Päivi Koskinen, som har gjort fotografierna och Linn Sjöstedt har gjort skulpturerna. De jobbar båda, på olika sätt, med vardagen som tema, säger Ellen Skafvenstedt bland överdimensionerade broccolibuketter, chips och bilder på fullt påklädda duschare.
Fotoserien med folk som har på sig sina arbetskläder i duschen är Päivi Koskinens del. Vattnet är att se som en symbol för renhet, att man sköljer av sig dagen som gått för att kunna börja om på nytt.
– Linn Sjöstedt är keramiker och har jobbat med hälso- och kroppsideal, berättar Ellen Skafvenstedt vidare.
Galleri Box startade redan 1998 av några studenter från det som hette Högskolan för fotografi. De tyckte att det saknades platser där man fick experimentera och visa konst som kanske inte i första hand var säljbar. Strukturen, med en ideell förening där styrelsen driver verksamheten och turas om att ansvara för olika utställningar, finns kvar. Verksamheten drivs primärt med stöd från Göteborgs stad och Kulturrådet.
– Kärnan i Box är väl just att kunna erbjuda en plattform för aktuell och intressant samtidskonst, säger Gustav Lejelind.
Kastellgatan har vuxit fram som Göteborgs egna galleriområde. Här finns andra som likt Box är konstnärsdrivna och inte har försäljning som primärt intresse. Men här finns även många kommersiella. På Box produceras kring sju utställningar per år, som sedan hänger fyra veckor vardera. Konstnärerna tas in via så kallat ”open call”, och det står vem som helst fritt att ansöka.
– Det har varit det bästa sättet att kunna sätta ett rättvist och intressant program, säger Gustav Lejelind.
De senaste åren har de fått mellan 200 och 300 ansökningar. När open call-perioden är stängd får alla styrelsemedlemmar välja ut en handfull favoriter. Sedan träffas de under en heldag och går igenom och spikar utställningsåret.
Utöver utställningarna anordnar Galleri Box även samtal, ofta i samband med vernissage. Här finns något de kallar ”Box summer studio” där konstnärer är på plats under en vecka och jobbar med större fokus på samarbete och olika teman. Varje år har de en performancevecka koncentrerat på den konstformen. De har haft videoprogram som visats i skyltfönsterna, pedagogiskt program med workshops och samarbeten med skolor, och Art walks, där de går tillsammans med deltagare och tittar på konst.
Bland Kastellgatans gallerier finns det viss samverkan, men den är inte alltid enkel att få till på grund av olika öppettider och vernissager olika dagar. När de ändå råkar sammanfalla kan det bli lite folkfest-känsla på gatan. Likaså vid större händelser som GIBCA eller Kulturnatta.
– De flesta besökarna som kommer till oss går ju till de andra samtidigt då, och tvärtom. Så jag tror verkligen att det gynnar alla, säger Gustav Lejelind.
För en tid sedan publicerade konstnären Stefan Karlsson en debattartikel i GP som belyste något annat än samverkan. Han skrev där om vattentäta skott och låsta positioner mellan vad han kallar de unga samtidskonstnärerna – och den kommersiella gallerivärlden som säljer. Han menade att Göteborgs konstliv är för litet för att segregeras på det sättet och manade till fred.
– Det är svårt att bemöta för man har olika publik och specialiserar sig på olika saker. Jag känner ofta att konsten måste stå för någon slags kollektivitet och enhetlighet som ingen annan yrkesgrupp behöver ta hand om. I stället för att trycka på att det finns en mångfald som är intressant, så trycker man på att vi inte skulle mötas. Men det gör vi ju. Vi har bara olika specialiseringar, säger Dorna Aslanzadeh.
Hon och de övriga i Box styrelse menar att det handlar om väldigt små medel. Deras senaste budget ligger på 670 000 kronor varav 300 000 är bidrag från kommunen.
För människor utanför sfären framstår det som att det rasar ett mindre krig i konstgöteborg.
– Det kanske det gör, men det är ingen som har berättat det för oss i så fall. Vi ser i stället problem med att det finns väldigt lite pengar åt kultur i Göteborg överlag. De gallerierna upplever väl det som att de gör en förlust varje gång vi säljer något. Men 2019 fick vi in en provision på ungefär 27 000. Så det är ju inga jättesummor, och inget vi kan finansiera vår verksamhet med, säger Anna Liljedal.
– Just storleksrelationen i det gör ju en ganska förvånad. På vilket sätt är det här värt att lägga energin på? Allt vi får in går ju tillbaka in i verksamheten. Vi vill främst visa konst – inte sälja den, fortsätter Ellen Skafvenstedt.
De menar istället att ju större intresse det finns för konsten överlag, desto bättre vore det för alla.
– Att då ta upp en diskussion om att dra ner verksamhetsbidragen. Den såg vi inte riktigt komma, säger Anna Liljedal.
Under tiden som den lilla stormen får rida ut sig fokuserar Box hellre på sin verksamhet. Nästa vernissage är den 20 mars, för en utställning kallad Echo Scenery och den ansvarar Dorna Aslanzadeh för.
– Där har vi sammanfört tre konstnärer som heter Aski Dahl, Sara Nielsen Bonde och Jonas Bentzer. Den är under process och lite svårare att berätta så mycket om än. Men de arbetar på olika sätt med relationen till material, skulle jag säga. Det är en utställning som utmanar idéer om vad som är skulptur och vår relation till det materiella, berättar hon.
Utställningsprogrammet för 2020 är fastslaget sedan länge. Och galleriets Open call för 2021 avslutades i söndags. Så det är lång framförhållning som gäller för Box.
– Men sen har vi samtal och kortare programpunkter som kan tillkomma. Men själva utställningsprogrammet måste vi lägga tidigt på grund av ansökningar och annat, säger Gustav Lejelind.
