Krönika. Frida Röhl.

2020-04-28 16:08
Puffetikett
ETC Göteborg

Vi kan förändra världen – och det finns de som fruktar det

”Jag fick frågan häromdagen om det överhuvudtaget skulle finnas skattefinansierad teater efter Corona. Varför skulle det inte?”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För många år sen spelade jag sommarteater för barn i Malmös alla parker. Efter en föreställning sprang en liten pojke efter oss när vi skulle köra därifrån. Vart ska ni nu? Frågade han. Innan vi hann svara svarade han själv, till ert hus, va? Jag fattade först inte vad han menade, men sen förstod jag. Vi var en grupp som hörde ihop, en slags familj man kan få ansöka om att vara med i. När jag började med teater trodde jag att alla skådespelarna var vänner på riktigt. Att när de höll varandras händer i applådtacket så var det ett slags lojalt kompisgäng som stod där. Jag tror att den där lilla pojken upplevde det så. Att vi var en möjlighet, en fristad eller ett sammanhang som man kunde få vara med i.

Jag fick frågan häromdagen om det överhuvudtaget skulle finnas skattefinansierad teater efter Corona. Varför skulle det inte? Försvarade jag mig snabbt. Frågeställaren förespråkade den gamla idén om att det som står på ”egna ben” är det som blir kvar och eftersom det blev kvar så är det bäst. Jag försökte som vanligt, och förmodligen lika tröttsamt, att rada upp mina argument. Alla civilisationer har samlats kring berättelser, det är genom att se världen gestaltad på olika sätt som nya tankar kan födas, nya innovationer, forskningen som säger att i en stad med mycket kultur frodas företagslivet.

Det sista var kanske bara en slags flirt med frågeställaren. Och nu konsumerar alla kultur i sina karantänhem, musik, böcker och filmer! Har du tänkt på det?! Jag tröttnar på att höra mina egna argument, de är liksom sagda för många gånger, de är slitna. Vet inte varför jag ska behöva svara på alla dessa frågor. Men är inte sjukvården viktigare än kulturen, envisas frågeställaren. Om du har en påse med pengar, ger du den till vården eller kulturen just nu? Jag börjar mala nått om att det inte finns en påse, att det är förenklande, att det handlar om fördelningspolitik, långsiktighet. Men frågeställarens provokationer irriterar mig allt mer. Jag brusar upp mot min vilja. Det är som att möta en nonchalant tonårskille som vägrar ta in, vägrar ändra på sig, som vet bäst, som med osmaklig hybris bara ler mot mig och säger vad du än säger så kommer jag säga emot.

Kanske ska jag inte ha det här samtalet. Bara lämna den här finniga lilla youtubern och ägna mig åt något annat. Jag famlar, trots att jag har mitt artilleri av argument. Men eftersom mitt mål tycks vara att övertyga och vinna så är jag redan förlorad.

Det är inte första gången jag tvingas besvara frågor om kulturens roll i samhället och varför vi egentligen ska få pengar för att göra teaterpjäser. Och jag har glatt ställt upp i diverse debatter på att vara en välformulerad representant för kulturens oumbärlighet. Men lite för torr ibland kanske, inte ett lika intressant ”case” som några av mina mer extroverta kollegor. Hård konfrontation krävs ju för att det ska bli bra TV.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men sällan har jag fått frågor om mina pjäser, eller ombetts att beskriva och försöka formulera mig kring den konstform jag är utbildad att utveckla och förvalta. Kanske för att väldigt få av dem som diskuterar kulturpolitik har sett något jag gjort.

Får lust att bara säga jag vet inte. Jag har ingen aning om ifall det kommer finnas nån skattefinansierad teater efter Corona. Har inte någon aning om varför teater är viktigt för olika människor. Fråga dem som går på teater om du är nyfiken.

En sak vet jag, det kommer finnas teater efter Corona för så länge det finns människor så finns det teater. Men jag anar också att frågeställaren har panik. För Corona är inte bara ett virus, utan en världsförändring. Ett bevis på människans oerhörda förmåga att ändra på sig. Under större delen av mitt vuxna liv har idén om att världen inte går att förändra bankats in mig. Man kan ändra sig själv, förverkliga sig själv, älska sig själv, besanna sin potential men ändra på någon annan är ett övergrepp på den personens integritet och rätt. Att tro sig om att ändra hela världen är fånigt, det är naivt. Det är film, science fiction.

Självklart är det så. En person kan inte ändra hela världen. Men en person kan påverka hela världen. Och ett virus kan uppenbarligen göra det. Jag tittar på SVT:s grafik över social distansering. Prickar och cirklar visar hur vi sprider smitta. Hur vi genom att träffa många sprider mer. Och så blir det så glasklart hur vi sitter ihop. Vi är inte en. Vi är många. Vi är en grupp. Och vi påverkar varandra. Det är då den lilla pojken springer fram i mitt minne och frågar om vi ska hem till vårt hus nu. Ja tänker jag, det ska vi. Vi sitter ihop och alla kan få vara med.

Hur mycket än frågeställaren bjäbbar på med sin iskalla syn på människan och ensam är stark, så kan vi förändra världen. Och frågeställaren och dennes vänner fruktar det. Deras blåa myter fungerar inte längre. Oljepriset är nere på noll, konsumtionen minskar, luften blir allt klarare. Coronaviruset blänker rött och hur mycket det än vrålas att sen kommer allt återgå till det normala, så förändras världen och de hinner inte med.

Plus & minus

Plus: Våren är här

Minus: Redan utsatta människor är ännu mer utsatta, att i rikare områden kan alla jobba hemma, i fattigare områden inte

Frida Röhl
Frida Röhl 

Skådespelare, regissör och konstnärlig ledare för Folkteatern.