Krönika. Åsa Gustafsson.

2018-03-14 14:15

Vi har skrikit, skrivit, sjungit, agerat och reagerat

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Blev förbannad på mig själv för att jag inte tar doktorns ord på allvar och tränar lite hemma varje dag. Träna hemma? Jag tränar bara “frivilligt” (med träna menar jag att röra på mig så mycket att jag kommer in i andra andningen och presterar lite över min förmåga) om någon ger mig en boll och en motståndare att jaga eller om jag får betalt (det vill säga ingår i mitt jobb). Efter förbannadheten kom ledsenheten över mig. Över att jag inte är elitidrottarstark längre (aspekten ålder och två autoimmuna åkommor tar jag tydligen inte in) och att jag då är en värdelös människa som tänker mer på att andra ska ha det bra men glömmer mig själv. Ja, ni vet den där vanliga välfärdssolidariteten. Inget fel på den, men ändå.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I alla fall, förbannadheten gjorde att jag behövde någon slags pepp jag längtat efter. Inte systerskapspeppen för den har jag (vi håller ihop och om varandra), eller pretto-peppen för den är jag trött på (typ “det är bara att knipa så kissar du inte på dig när du hostar eller hoppar” Ja, men har du hostat i fem veckor, då tröttnar både du själv och själva knipmuskulaturen vill en skrika då) utan mer peppen av musikalisk art. Så jag googlade till lite. Jag googlade på “angry country music women”. Ja, jag behövde något argt, svängigt, lite sorgligt och oflummigt som jag själv kunde identifiera mig med. Vad kom upp tänker ni då? Jag med. Jo, en lista på arga kvinnliga countryartister med låtar om skilsmässor och svek i relationer. Det må vara hänt och nödvändigt, men jag ville åt en annan ilska och arghet än den över att bli sviken i en relation. Jag längtar efter argheten över det som gjort oss maktlösa och handlingsförlamade, över en situation som skapats av maktfullkomliga  härskartekniker (japp, läs det som ett yrke eller åkomma) som gjort att jag ansett det vara viktigare att skrika, skriva, reagera och agera mig trött än att ta hand om mig själv och orka detsamma, men utan att bli trött. Så tack Google för den listan, den gav mig insikten att (efter ett tjugotal knäböj, höga hopp, armhävningar och tricepshävningar – vet ej vad de heter) bearbetningsfasen nu är här. Vi har skrikit, skrivit, sjungit, agerat och reagerat. Vi har också satt ord på vad vi varit med om. Nu ska vi fortsätta vittna, bearbeta, rensa i våra skamvrår och lämna tillbaka skammen till de som delat ut den i tid och otid i sin brist på självkritik och i sin rädsla för att tappa sin position. Känn på detta ni kommande skambärare (och nu talar jag till skambärare såväl med snopp som utan): bär på skammen ett tag, vi vet att ni inte kommer att dö av det, ni kommer bara att ta lite mindre plats ett tag och få tid att reflektera över hur det blev så här. Och det dör ni inte av heller, det vet vi som reflekterat över samma sak länge nog nu. Se sedan till att använda skammen ni bär på till något vettigt. Investera i en kurs i samvaro, samtal och samarbete och sätt sedan det i samband med där vi är nu. Bara som ett exempel. Eller använd skammen till att bara helt enkelt kliva åt sidan och lämna plats åt andra. Att avgå som en fin gest, liksom, med insikten om att skammen och rädslan att bli utanför är större än viljan att inkludera.

Men vad är det jag ska göra sedan då, när hela hjärtat är lättat och skammen hamnat där den hör hemma? Är det det där jag drömmer om, som när jag gör det känns som att jag flyr eller smiter från något. Drömmen att på kvällarna sitta vid symaskinen och sy det som behöver sys, brodera meningsfulla bonader och skämt, vandra vandringar till fjälls, skriva arga countrylåtar med en vän med smäktande munspel till och utvidga min humor utan att skämmas.

Ja, så kan det nog faktiskt få bli. Jag har bara någon tung grej kvar att lätta, men snart bör jag ha kraft att bryta ihop och igenom, bara jag kommer igång med den där förbannade hemmaträningen så ska jag nog få ork över till både min och andras “lättnader” och genombrott. Och svara på angenäma frågor som ”visst får väl de elaka också en begravelsesten?” och “är jag normal?” från mina två åttaåringar. Ja, och hantera prästens ord som fortfarande ekar (angående fyra ensamkommande killar som akut behöver någonstans att bo, medans de avslutar sin gymnasieutbildning); “om så bara på en soffa, om så bara en vecka”.

Amen

+ Att åtminstone luften är fri

- Att jag inte behöver anstränga mig så himla mycket för att se ut som Donald Trump.

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.