Men på den tiden det fanns det fortfarande människor som kunde förklara.

Långt senare försökte jag hjälpa min gamla mormor att ringa med mobiltelefon. Hon skrev noggrant upp allt jag sa så att hon skulle komma ihåg och förstå. Vi satt mittemot varandra vid köksbordet och så ringde jag upp hennes mobil. Hon tryckte på svara och så pratade vi lite men när vi skulle avsluta samtalet så la hon på luren bokstavligen. Hon vände mobilen mot bordet och smällde ner den. Ganska hårt. Hur mycket jag än förklarade att det var en knapp hon skulle trycka på så ville hennes muskler inte förstå. Hon lärde sig aldrig riktigt det där. Som om kroppen inte orkade ta till sig en ny kunskap till. Och det kanske inte var så konstigt. Sen hennes ungdom på 1920-talet och i dag har det ju hänt en del.

Ingen försöker längre förklara hur det går till när min mobil pratar med din mobil, eller hur jag kan skicka runt filmer och bilder till hela världen. Vi har överlåtit den kunskapen till något annat, något större. Det viktiga är att det fungerar.

Men vem har egentligen kontroll över vad det är som sker?

Larm om hur data samlas in och fångas upp kommer ibland men det är sällan någon större debatt om frågan. Jag har ju inga hemligheter, så varför skulle det vara nån fara med det?

Utan krångel har vi överlåtit en stor del av vår kommunikation och därmed information om oss själva till en global apparat som vi vet väldigt lite om. Våra barn hjälper glatt till med faktainsamlingen när de samlar Pokémon på stan eller när de filmar coola TikTok-videos.

Den stora maskinen hämtar in information om oss och säljer den vidare till olika företag. Jag söker efter trädgårdsmöbler på nätet och dagen efter ploppar det upp förslag på den ena Baden Baden-stolen efter den andra i mina flöden.

En kollega till mig påstår att hon prövade att bara prata om resor i närheten av sin mobil och att det funkade. Snart kom annonserna i hennes flöden.

En annan kollega försöker undvika sociala medier. Han envisas med en gammal mobil också. Men ganska snart är livet rätt svårt. Du kan inte ha swish, inget mobilt bank-id, arbets­platsen skapar rum på sociala medier där viktig information delas.

Vi är inte längre kunder, vi är varor, som Shoshana Zuboff skriver i sin bok ”The Age of Surveillance Capitalism”.

Det är svårt att vara eremit idag. Den nya världen är här och relativt få ifrågasätter den. Istället har den gjort oss beroende av den.

I skrivande stund ligger jag i en soffa i ett hus mitt i skogen. Runt mig smattrar regnet och åskan mullrar i fjärran. Utanför fönstret står två gamla telefon­stolpar och förfaller, som en påminnelse om en gammal tid. Fåglarna har byggt bon på dom. Genom datorn i mitt knä är jag i kontakt med omvärlden. Det känns skönt. Och ikväll när det mörknar kommer jag vara tacksam över min mobil som ligger på laddning bredvid sängen, den gör mig trygg. För jag vet att ensam i naturen utan el skulle jag inte klara mig många dagar. Jag vet inte hur man gör. Mitt DNA har förändrats. Jag har blivit en varelse som är närmre maskinen än naturen, men jag har egentligen ingen aning om hur maskinen fungerar.

För länge sen trodde människorna att Tor skapade åskan, i dag tror väldigt få på det. Men precis som våra förfäder överlämnade sig till asagudarnas makt överlämnar vi oss till en apparat som kommunicerar osynligt i luften.