Jag drack en öl med en god vän tidigare i veckan. Hon hade spelat skivor på Fi:s valvaka i Stockholm den 25 maj, hon berättade om jublet som uppstod i lokalen när resultaten hade avslöjats. Glädjen över framgångarna och att Fi som första feministiska parti hade tagit plats i Europaparlamentet visste inga gränser. Men min vän och två personer till hade stirrat på tv-skärmarna och gråtit. Inte av glädje. Utan av sorg och ilska över hur många i vårt land som hade röstat på Sverigedemokraterna, och de grät över övriga länders rasistiska och nazistiska partiers intågande i EU. Min vän är inte bara brun i huden, hon är även flata. Alltså dubbelt utsatt för den gigantiska våg av rasism och homofobi som sveper över Europa.
Merparten av oss omger oss med likasinnade. Vi umgås med människor som har samma kulturella och sociala kapital som oss själva. Vi diskuterar politik och samhällsfrågor med de som har samma åsikter som oss själva. Vi gillar inte olika, vi gillar lika. För det är bekvämt och för att det får oss att känna oss smarta och upplysta. Och jag tänker att det är precis så bland dem som röstar på Sverigedemokraterna också. De sitter över en öl eller en middag och dunkar varandra i ryggen över att ha kommit på varför samhället ser ut som det gör.
Precis som jag. Precis som du. Fast precis tvärtom. För de röstar på ett parti som tycker att homosexualitet är en sexuell avart och att det är onormalt. De röstar på ett parti som kommer att samarbeta med partier i Europa som tror att homoäktenskap orsakar översvämningar. De röstar på ett parti som gör skillnad på människor på grund av hudfärg och religion. De röstar på ett parti som sprider hat och rädsla.
Jag bär alltid med mig mina åsikter och värderingar men jag kan välja om de ska synas på utsidan. Jag behöver aldrig vara rädd, för min vithet är en skottsäker väst. Min vän kan däremot aldrig gömma sig. Och jag blir så fruktansvärt ledsen över att mina vänner, andras vänner och familjer, människor, ska behöva leva i ett samhälle där de på grund av sitt utseende eller vem de är kära i ska behöva vara rädda.
Det är en skam. Och jag, vi, är en del av det här. Vi bär ett ansvar.
Det räcker inte att posta selfies med en politisk korrekt ifylld valsedel. Det räcker inte att lägga ut bilder med staplar och diagram över ens egen valkrets som visar vilka ”bra” grannar en har och då indirekt påvisar hur bra en själv är. Det räcker inte att ha en vi gillar olika-hand på sin profilbild på Facebook. Det räcker inte att länka till debattartiklar och krönikor.
Vi måste sluta att använda internet som ett alibi. Om vi inte agerar i vår vardag kommer ingenting att hända. Vi måste höja rösten i lunchrummet, i kollektivtrafiken eller på släktmiddagen. Oavsett hur obekvämt det blir. Vi kan inte lämpa över den bördan till dem som dagligen blir dömda för sitt namn, sitt yttre eller sina sexuella preferenser. Som med alla kamper måste de som är priviligierade också kämpa. Ännu hårdare. Det är vår förbannade skyldighet. Och vet du inte om du är priviligierad eller ej så betyder det med all säkerhet att du är just det.
