Anledningen? Vi hade erbjudit oss att bjuda honom på ett sista glas eftersom samtalet var intressant. ”Er demokrati har gått för långt!” konstaterar han innan hissdörrarna till slut stängs om honom.
”Det är vanligt att Brunnsparken beskrivs som Göteborgs hjärta”, säger Emma Johansson, landskapsarkitekt vid park- och naturförvaltningen.BILD ANNE JOHANSSON
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nästa dag promenerar min vän Lena och jag omkring i solen i Kaliningrad. Shoppar militärutrustning, beundrar brutalistisk arkitektur, besöker en butik för reservdelar till ryska bilar. När vi tittar på ubåten på det maritima museet kommer vakterna, två vänligt nyfikna herrar i femtioårsåldern, fram och börjar småprata. Det tar dem bara ett par minuter att osökt komma in på den eviga frågan: har vi inga män och barn? Jag har barn och får inte så många ytterligare frågor trots att jag inte har någon man.
Lena, som förvisso har en sambo men tycker att det räcker fint med hans barn, får försvara sig desto mer. Hon berättar om sin äventyrarkarriär och påpekar att det inte går att bestiga Elbrus med barnvagn. Den ene museivakten har själv seglat en del och för en stund går samtalet i stället in på isländska hamnar och Lenas arktiska expeditioner, men sedan börjar den andre ändå prata om hur farligt det måste vara att vara ensam kvinna bland män på en båt.
De är inte respektlösa, inte arga som barnkirurgen, utan mest bekymrade. Man och barn ska man ändå vilja ha, och två muskulösa kvinnor som reser utan manlig eskort i grova kängor är det mest synd om.
Slutligen inser de att de måste återgå till att kontrollera ubåtsbesökarnas biljetter, förklarar hur vi ska gå för att få tag i öl och uppmanar oss att komma tillbaka nästa dag – då firas nämligen Långa Korvens dag i hela staden, och på museet är det fest med både öl och korv. Vi lämnar musei-området, där de översatta skyltarna på uppställda kanoner varnar: ”Don’t get dangerous”.
Halvt på skoj har vi pratat om att försöka ta oss till kusten och flottbasen i Baltijsk för att få en skymt av de oroväckande vapen som sägs ha flyttats dit under det senaste året, men när vi en stund senare står i den fiskluktande ölkiosken Gyllene Fisken – en referens till folksagan om den gyllene fisken som uppfyller alla dina önskningar – och dricker öl och mousserande vin som hällts upp från kran i bruna plastflaskor (en liter av varje, minsta storleken), konstaterar vi att det är spännande nog att bara gå omkring och låta människor få för sig att prata med oss. Kanske säger det också minst lika mycket om landets krigsförberedelser som den enorma ökning av godståg som kommer till enklaven via Belarus. Ägaren till Gyllene Fisken tycker att Sverige verkar bra. Kaliningrad är också bra. Själv är han från Kazakstan och är mycket stolt över sin kiosk.
Före middagen provar vi hotellets spa och går därefter på massage. Min massör är en kvinna som uppför sig professionellt. Efteråt sitter jag uppmjukad och nöjd i poolbaren och dricker te. När Lena kommer ser hon inte alls lika avslappnad ut, och jag får veta att hennes massör Anton ägnat i stort sett hela sessionen åt att försöka läxa upp henne. Enligt honom är kvinnor som vackrast när de är svaga och hjälplösa, det har han sagt rakt ut under pågående massage, och han skulle aldrig låta sin fru lyfta något tungt. Massören Anton har helt självmant tagit upp ämnet. Kanske blev han provocerad av Lenas satanistfeministiska handling att gå över tröskeln utan hans hjälp när vi blev hämtade till massagen. Vi är ganska tysta under middagen i hotellrestaurangen. Det börjar bli mer deprimerande än fascinerande.
Efter Långa Korvens dag flyger jag till Moskva. På planet delar man ut Komsomolskaja Pravda och jag sparar tidningen i studiesyfte efter att ha läst om kändisarna som dömts till höga böter för svordomar i teve. I samma tidning publicerades kort dessförinnan en artikel där det hävdades att kvinnor som blir misshandlade av sina män har en ”biologisk fördel”, nämligen att de föder fler pojkar. Ytter-ligare några dagar senare har jag åkt vidare till S:t Petersburg och äter lunch på den sushirestaurang där karaktärerna i min debutroman jobbar. Sist jag var där, för fem år sedan, hade de unga servitörerna glada utrop som ”Free hugs” på tröjorna. Nu bär den knappt tjugoåriga flickan som serverar vid bordet bredvid mitt stolt en tröja med texten ”Krim är vårt”. Våld i hemmet avkriminaliseras – kvinnor försvarar det. I en propagandavideo räknar en ”rysk ockupant” upp exempel på länder som ska ha blivit miserabla efter att ha gjort sig fria efter sovjetisk ockupation. Högutbildade människor som ägnar sina liv åt att lappa ihop trasiga barnhjärtan skriker att demokrati är förfall och dekadens. Ungdomar i storstäder börjar också de försvara annekteringar. Det ryska folket har börjat lita på makten och tro på vad som sägs på teve, och det är mer skrämmande än alla bomber i Kaliningrad.
