Vi har bara försökt köra en butch/femme-grej, men dörrvakten på klubben vill inte släppa in oss eftersom jag har för fula kläder. Min vän Lena, som följer med som tolk och grävhjälp på en researchresa i Ryssland, förklarar att jag är författare och har gett ut en roman i Sverige om bögar i Sankt Petersburg och att karaktärerna festar på just den klubben. Jag blir generad och försöker dra henne därifrån, men oväntat nog funkar det och vi är välkomna trots att jag ser ut som en sunkig militär. Vi var redan fulla när vi lämnade hotellet på Nevskij, men köper ändå en flaska sjampanskoje. Mellan dansgolven går en liten rysk tant med en skurmopp och gillar läget så som bara ryska städtanter kan, men inte mycket har börjat hända än. Klockan är bara 01 på natten och vi är tidiga. Efter en stund i karaokerummet, där vi skrålar med när andra sjunger låtar av några av våra ryska favoritband, bestämmer vi oss för att lämna klubben för att ta oss ner till Neva och se de petersburgska broöppningarna innan det är dags att flyga vidare till en helt annan del av landet. En vänlig bartender fördelar återstoden av vår sjampanskoje på två take away-kaffemuggar så vi kan dricka upp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Några år har gått sedan Sankt Petersburg blev en av de första städerna i Ryssland att få en lag mot spridandet av ”homosexuell propaganda”, och jag hade föreställt mig att de klubbar jag skrivit bok om men aldrig besökt nu tvingades vara dolda. Uppfriskande nog är det snarast tvärtom. Dörren är öppen, och entrén pryds av en lång kedja av sammanflätade manssymboler upplysta i rosa och lila. Några unga killar hänger utanför. Klubben med det rätt uppenbara temat ligger mitt i ett sjudande partykvarter vid Nevskij Prospekt. Taxibilar trängs med fulla människor som ramlar omkring med flaskor och kladdiga drinkglas. Ingen ser ut att tycka något speciellt om den ensamma bögklubben. Mitt i alltihop står ett pansarfordon tillhörande OMON (militärpolisen som brukar väcka munterhet utanför Ryssland eftersom det ser ut som om det står HOMO spegelvänt med latinska bokstäver), men inget tyder på att det är Central Station som är anledningen till att de parkerat där.
Vi får till slut användning för de pappmasker föreställande Putin som vi rått garvande köpte i en gångtunnel tidigare på kvällen. Jag tar på mig den ena, greppar mig i skrevet och gör några vulgära poser framför OMON-bilen medan Lena fotograferar. Det är inte direkt i enlighet med min förläggares förmaningar om att ligga lågt utanför gayklubbarna. Skulle militärpoliserna dyka upp gör vi bäst i att springa. Bakom min Putinmask kan jag både skratta och se mig om. En liten bit bort ser jag en polis, inte OMON men ändå i uniform och tydligt där för att hålla någon slags ordning. Han tittar på oss, höjer ögonbrynen. Jag gör mig redo för att kasta Putins ansikte, rycka tag i Lena och försvinna in i folkvimlet, men hinner inte. Inte för att polisen kommer mot oss för att ta våra pass, gripa oss eller något annat som han skulle kunna göra, utan därför att han väljer att göra något annat. Han vänder sig om, låtsas att han inte sett någonting.
En stund senare påminns vi ändå om farorna. I höjd med Vinterpalatset passerar vi en polisbil när vi går tätt hopslingrade – jag gråter samtidigt ut en färsk kärlekssorg och är i stort behov av att bli kramad, klappad och få ryska sjömanssånger sjungna i örat och det ser tydligen sexuellt ut. En av poliserna kliver ur bilen och följer efter oss en lång stund. Vi är för snabba och släpper till slut taget om varandra, och blir så småningom av med polisen. Som med det mesta i Ryssland kan det gå lite hur som helst. Någon jagar vänner som kan vara förälskade, någon annan använder sin makt till att tänja på reglerna. Och på Central Stations dansgolv hånglar killarna lika öppet som förut.
