Krönika. .

2019-03-05 18:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Sokratiska samtalsstartare och landstingskonst

Hur det hade blivit om jag gick runt och spottade på andra vuxna, sa att dom stank sopor, att dom likagärna kan gå hem för dom är så korkade, samt spenderade timmar varje dag med att vråla och kasta kontorsutrustning på mina kollegor.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag sitter på ett möte med rektor och specialpedagog på mitt barns skola. Syftet med mötet är att prata om hur vi skall få mitt barn att öka sin skolnärvaro.

Mitt barn trivs nämligen inte i skolan. Hen får ont i huvudet av ljudnivån på lektionerna, och behöver ofta gå hem från skolan på grund av ont i magen.

Mitt barn berättar att hen inte har kompisar i klassen, att det känns otryggt i skolan, att lärarna aldrig har tid att säga till när klasskamrater retas. Om hur det ofta är bråk, både på lektioner och raster.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Klassföreståndaren har visserligen hört andra elever säga en del saker som inte är okej om mitt barn, men utöver det så kan inte hon se att det skulle pågå någon form av mobbning. Snarare är det nog så att mitt barn ibland missförstår situationer, är för känslig, och inte har samma humor som de andra. Det är mitt barns upplevelse av situationen som behöver ändras.

Jag frågar om skolan inte behöver vara anpassad så att alla elever kan må bra där, oavsett vilken typ av humor dom har. Jag får inget direkt svar.

Istället lutar sig specialpedagogen mot mig med ett milt leende, och lägger en lista med “sokratiska samtals-startare” på bordet. Hon berättar att den här listan kan jag få ta med mig hem. Den är ett jättebra verktyg när det kommer till att bemöta barn.

Jag får också tipset att fråga mitt barn “hur var det i skolan idag?” samt på ett fullständigt Sokratiskt vis sedan ställa följdfrågan “Vad var det som inte kändes bra?”

Det går upp för mig att dom tror att jag inte vet hur man för samtal. Att jag inte är där för att prata om hur skolan kan förbättras, utan snarare för att skolan vill lägga problemen på hemmiljön.

Jag upplever en känsla av förvirring. Jag tittar på listan och på henne. Tittar på rektorn som tittar på pedagogen, som tittar på mig. I några utdragna sekunder känns det som duell-scenen i Den Gode, den Onde, den Fule – fast här och nu skall antagligen ingen dö.

Istället för präriekyrkogård är vi omgivna av beige väggar med snedhängd landstingskonst, och istället för att dra vapen skall jag ta emot en lapp med samtalsstartare så som “Hur tänker du nu?”.

Jag förbannar tyst min egna artighet. Jag åkallar minnet av ett föräldramöte för några år sedan när en arg bodybuilder-pappa vrålade åt rektorn att lukta i hans armhålor, som en reaktion på att skolan tvingade hans barn att vara naket i duschen efter gymnastiken. Jag vill uppbringa samma typ av Föräldrapondus, och jag vill informera om hur fullständigt barockt det är av skolan att ge mig den här listan, samtidigt som de markerar att de inte ser att något behöver göras i skolmiljön.

Men situationen känns låst. För att inte råka framstå som otrevlig säger jag istället “Eh, jaha?” och ungefär då berättar rektorn att hon skall skicka in en orosanmälan till socialtjänsten.

En vecka senare befinner jag mig i väntrummet på socialkontoret. Försöker sitta lite värdigt, men de enda lediga platserna är vid barnbordet – så jag sitter där. På en limegrön liten stol, bredvid ett limegrönt litet bord. Medan jag, med hakan i höjd med mina egna knän, väntar på min tur funderar jag på hur det skulle se ut om vi vuxna såg på våra arbetsplatser på samma sätt som vi ser på barns skolmiljö.

Hur det hade blivit om jag gick runt och spottade på andra vuxna, sa att dom stank sopor, att dom likagärna kan gå hem för dom är så korkade, samt spenderade timmar varje dag med att vråla och kasta kontorsutrustning på mina kollegor.

Om folk då inte trivs på vår arbetsplats, kan chefen förklara att alla har olika humor, och att deras upplevelse av mig som kollega behöver ändras. Deras familjer kan få listor med sokratiska samtalsstartare, och nåns äkta make skulle kunna ta och bemöta sin partner på ett annorlunda sätt hemma, så att den trivs lite bättre på jobbet.

Om detta mot förmodan inte skulle förbättra den individuella upplevelsen av arbetsmiljön, så skulle alla på sin fritid kunna få familjestöd via socialtjänsten.

Fast så gör man ju bara inte.

Eller jo, så kan man tydligen göra.

Plus & minus

Plus: Att blöt-overall-och-borttappad-vante-säsongen snart är över.

Minus: Att pollensäsongen är på intåg.

Anna Hydén 
Barnkulturdesigner, illustratör och trebarnsmamma från Biskopsgården