Krönika. Martin Spaak.

2018-02-07 17:10

”Smidigare, snabbare och mindre blodigt än att vurpa”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vem drömmer inte om att göra avtryck och lämna något bestående för eftervärlden?

Ett tag trodde jag mig ha gjort just det – i form av en vit, målad linje på cykelbanan längs Mölndalsvägen.

Våren 2014 gjorde jag nämligen en praktvurpa där. Varför och hur det gick till följer kanske inte gängse logik, men summa summarum försökte jag svänga av cykelbanan precis där en kantsten smög sig upp ur den tidigare så jämna och fina beläggningen.

Jag föll handlöst. Landade på ansiktet. Åkte ambulans till Sahlgrenska. Fick 16 stygn runt ögat och ett ärr för livet.

Martinlinjen. Foto: Martin Spaak
Martinlinjen.

Tre år senare upptäckte jag den plötsligt – linjen som någon verkade ha målat dit som en varning för den uppsmygande kantstenen. Kunde det vara jag som hade gett upphov till den?

För mitt inre såg jag hur min detaljerade olycksrapport till Sahlgrenska – med tecknad gatuskiss och allt – hade valsat omkring i Myndighetssveriges kvarnar i några år, och slutligen pressats ut i andra änden som en korv av vit färg.

Den skulle kanske inte skrivas in i historieböckerna som en ny Maginot- eller Durandlinje, men ändå. Den var kanske min. Jag kallade den tills vidare för Martinlinjen.

Mina efterforskningar stötte dock snabbt på patrull. Det skulle vara praktiskt taget omöjligt att spåra en så enkel åtgärd bakåt i beslutsleden, fick jag höra. Världen skulle få fortsätta leva i ovisshet min eventuella inblandning i linjens tillkomst.

Men genom ett nästan kusligt sammanträffande fick gåtan plötsligt sitt svar. När jag intervjuade Kalle Hederos Eriksson inför artikeln här intill, berättade han att han hade vurpat för något år sedan och landat på huvudet. På Mölndalsvägen. Mot en kantsten.

Ja, det var samma plats, konstaterade vi snabbt. Till skillnad från mig valde Kalle Hederos Eriksson att felanmäla den farliga utformningen till trafikkontoret, och några månader senare var linjen på plats.

Visst hade det varit bättre om kantstenen helt sonika togs bort. Den har bevisligen orsakat minst två likadana olyckor, och skulle mycket väl kunna orsaka fler.

Men ändå, en linje kanske är bättre än ingenting. Och om den nu har avsedd effekt är det Kalle Hederos Eriksson som framtida cyklister har att tacka för att de slipper krascha där. Hans felanmälan gjorde mer på några månader än vad min olycksrapport gjorde på tre år.

Det är med andra ord både smidigare, snabbare och mindre blodigt att ta fram cykelappen och skicka in en felanmälan, än att vurpa. Jag tror jag väljer den vägen nästa gång jag vill göra avtryck i Cykel-göteborg.