Egentligen skulle min krönika handla om våren. Jag ville skriva raljant och fyndigt och göra mig lite lustig över klassiska vårtecken såsom folk i för tunna kläder som med blåfrusna läppar sitter på uteserveringar och försöker sippa på en öl medan de skakar som asplöv. Jag hade en tanke om att skriva skämtsamt om föräldrar på lekplatser som ignorerar sina barn för att stirra ner i mobilerna. De har tråkiga barn helt enkelt, var det tänkt att min poäng skulle landa i. Med en ofärdig text och lite lösa funderingar om hur jag skulle komma till avslut bestämde jag mig för att gå ut och ta en promenad för att rensa huvudet. Jag går ut på Drottninggatan i Stockholm och har precis satt på lite musik när jag märker att något inte står rätt till. Folk står still och tittar ner för gatan, många med mobilerna framme. Blickar ner och förstår inte riktigt vad det är jag ser. Det är lite rörigt och det ser ut som att någon ligger ner längre bort. Det tar en liten stund innan bitarna faller på plats när folk börjar springa upp för gatan. Någon står och gråter. Jag springer upp på kontoret igen, någonting har hänt ropar jag och mina kollegor har själva börjat få meddelanden och pushnotiser. Resten är nu mer inskrivet i historien.
Min syster arbetar i centrala Stockholm och när jag får tag på henne så står hon livrädd på Hötorget, ett stenkast från Åhléns. Jag försöker stötta henne, hålla mig lugn och vägleda henne, för jag tittar ner på Drottninggatan och ser vad som sker. Den vanmakt jag kände vill jag aldrig vara med om igen. När hon väl var i förmodad säkerhet så var det som att jag fick andningen åter.
Första skämtet jag drog var ”Tur att jag rakade av mig skägget häromdagen, så slipper man bli misstänkt!”. Vi skrattade åt det skämtet, hur dumt det än var. Jag får ett sms där en vän frågar om jag är okej, jag svarar att nej, det är jag inte. Mitt snus är slut och gatan är avspärrad. En vän berättar om hur de ser på tv när poliser griper någon utanför deras kontor och hur chefen hoppas på att loggan hamnar i bild. En kompis skriver att han hade hoppats få min slipssamling, men att han är glad att jag är i säkerhet. En annan undrar om jag kommer att få behålla körkortet efter det här. Det är så absurt när jag tänker på det, men samtidigt så mänskligt. För varje dum kommentar så lättade oket, ångesten och oron blev mer hanterbar.
Jag försöker inte göra mig lustig på någons bekostnad, eller ta billiga poänger på det tragiska som har skett. Men i allt kaos och i all ovisshet så var det här den lilla ventil som gjorde att jag inte började gråta. Små billiga skämt. När vi evakuerar kontoret och börjar gå därifrån så passerar vi ett systembolag, som på grund av händelsen hade stängt. ”Men vafan, det är ju NU de ska ha öppet, det är den viktigaste samhällsfunktionen vi har just i dag” säger jag. Vi skrattar igen. Mitt bland tusentals människor på väg bort från centrum lyckas en vän bli skiten på av en fågel. ”Det här är typ det värsta som har hänt i dag” säger han och ännu ett par kilo lyfts från våra axlar.
Jag önskar att jag hade kunnat skriva klart en text om självupptagna lattepappor eller om hur utsvultna vi svenskar är på sol och sommar att vi är beredda att begå mord om någon hinner före oss till det sista bordet på uteserveringen. Det hade säkert blivit en rolig text. Men just den här gången hade det känts mer olämpligt än att skoja om terrorattentatet. Skratt är mänskligt, precis som rädsla, ilska, hat och oro. Jag kände alla delar av min mänsklighet den dagen, men den del jag väljer och alltid kommer välja att bejaka är skrattet, för det var det som höll ihop mig när allt annat ville slita mig i bitar.
