Krönika. Åsa Gustafsson.

2017-11-22 09:04

Om vi fäller patriarkatet nu så får våra barn något att vårda i framtiden

Mamma, vad var det du och Tove var och gjorde egentligen i kväll?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jo, förstår du, jag och Tove och flera hundra andra skådespelare som är kvinnor har gjort  ... vi har samlats på olika ställen i Sverige och manifest ... alla kvinnor i Sverige som är skådespelare har i dag gjort din och alla andra flickors framtid bättre. Du vet, det där med ”stopp min kropp” och det där, och att ...

– Jaha, vad bra.

– Ja, vi kan säga att vi har sagt ifrån, så då slipper ni göra det.

– Tack, mamma.

Min sju(och ett halvt)-åriga dotter har vaknat till efter dålig dröm och har svårt att somna om.

– Försök sov nu. Jag sitter här.

– Mamma, jag vet en sak om framtiden.

– Jaha, vad fint, tänker jag, och tänker bara på feminismen.

– Jo, jag vet att det kommer att finnas bilar som kan styra sig själva.

Först blir jag besviken, att det jag tidigare sagt inte gick in, sedan blir jag glad och lättad. För, just det, om vi fäller patriarkatet nu så får våra barn något att vårda i framtiden, i stället för -något att krossa. Och då kommer det finnas tid att tänka på sådana saker (för mig, just nu, trivialiteter) som självkörande bilar. Finnas tid att ägna sig åt viktiga saker som teknik och utveckling och vårda relationer och emotioner i -stället för att behöva vara rädda för dem. Rädda för både tekniken och relationen, som många är nu. För vem kan en igenkligen lita på? Och nu vet jag att jag stavade fel, men det skiter jag i för det är inte det som är det viktigaste just nu, det viktigaste är att få ordning på skiten och då är det viktigaste att vi förstår varandra. Men sedan, när vi fått ordning på skiten, då kan vi vältra oss i rättstavningar och självkörande fordon.

Jag gråter över det fina och varma systerskapet och över det vidriga i den patriarkala strukturen som tillåtit. Jag gråter över att jag är en av över 700 skådespelerskor och en av närmare 2 000 musikerkvinnor som under våra hashtags vittnar om vidrigheter, förtryck, utnyttjanden och härskarbeteenden. Jag gråter också av sömnbrist, då jag de senaste veckorna, varje ledig stund, läst andras och skrivit egna vittnesmål över vad jag och så många kvinnor utsatts och utsätts för. Då som nu – nu som då.

Jag gråter över att min 82-åriga mamma redan i elvaårsåldern (kanske till och med -tidigare? Minnena av ”erfarenheterna” ploppar upp -efterhand,som om vi vore arkeologer som penslade i minnesjord och grävde i oss själva) utsattes för kränkande övergrepp där hon tillsammans med andra barn på lördagarna stod framåtböjd på potatisåkern för att plocka hem potatis till sina familjer som inte hade det så fett. Rädslan i hennes flickkropp och själ gör mig galen. Inget skydd hade de, mer än möjligtvis varandra. Och ingen chef hade de att vända sig till då det var han som utförde övergreppen. Och den äckliga blicken, som förföljt min mor, från han som ägde marken, där hon och de andra flickorna skulle plantera skog. Hur han visade hur de skulle borra hål i marken och sätta plantan däri och samtidigt sa ”Det här skulle jag vilja göra med er”. Hur hon många, många år senare en kväll tröttnade på prästen som, när han dansade på fester, kladdade och tafsade, trots upprepade förflyttningar av händer till ”okej” ställe, och knäar honom i skrevet.

Och (som jag berättade för min dotter i söndags natt) i söndags var jag en av de 50 skådespelerskor i Göteborg (i Sverige på tolv ställen samtidigt), som, liksom min mamma, knäade alla de, som genom åren utsatt oss för kränkningar och övergrepp, i skrevet, genom att läsa över hundra vittnesmål för över hundra i publiken.

Och när jag stod där bakom mikrofonen, med 50 systrar bakom mig och en massa vittnen framför oss i publiken, bankade mitt hjärta så hårt och starkt och jag tänkte att från och med nu är det ärlighet och sanning som råder. Jag spände blicken i publiken, fastnade en stund på en (i skägg) och tänkte att aldrig mer, aldrig mer ska du få mig att undvika dig för det du gjort. Aldrig mer ska jag och de kvinnor du kränkt och förnedrat, bära rädslan och skammen. Aldrig mer! Vi vet vilka ni är! Och du (i skägg), får bära den skammen för alla de som inte kom i går. Bra att du kom.

Sorry Jesus, men år noll börjar nu.

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.