Krönika. .

2020-03-16 16:22
Puffetikett
ETC Göteborg

Nöjda medborgare, nöjda föräldrar, nöjda patienter, nöjd publik

”Nöjda människor tycks ha blivit politikens mantra. Göra medborgarna nöjda. Och allt som är obekvämt skuffas långt bort från rampljuset, utom synhåll för röstarna.·

Första gången jag lade märke till ordet var i början av tiotalet. Jag sitter på ett stormöte med en politiker i Stockholm och stadens alla fria grupper. Det finns ett hot om nedskärning. Politikern börjar tala om medborgarnas nöjdhet och någonting knyter sig i min mage. Inte långt efter det berättar min syster som är lärare i ett tufft förortsområde om hur nya mål sätts upp med formuleringar som ”vi ska ha en hög andel nöjda föräldrar”. Jag hör det här ordet i alla möjliga sammanhang. Nöjda medborgare, nöjda föräldrar, nöjda patienter, nöjd publik.

Nöjda människor tycks ha blivit politikens mantra. Göra medborgarna nöjda. Och allt som är obekvämt skuffas långt bort från rampljuset, utom synhåll för röstarna.

Jag förstod såklart att det inte var min nöjdhet som politikern på mötet syftade på. I detta sammanhang var min roll inte medborgarens. Min roll var kulturarbetarens och som sådan förväntades jag snarare vara bitter och tvär. Och gnälla över ekonomin. Och konstens usla villkor. Jag vill inte ha den rollen. Jag brinner för kulturen och dess potential att inspirera både nöjda och missnöjda medborgare.

Inte långt senare blir jag inbjuden till Köpenhamn för att hålla ett föredrag och vara med en under en workshopdag. Alla teatrar i Köpenhamn är representerade och det bjuds på lunch. Jag håller mitt föredrag som handlar om behovet av fria grupper och institutioner sida vid sida och sen följer workshops i mindre grupper. Jag får ganska snabbt klart för mig att det finns en sak som inte får sägas: att kultur­en behöver mer pengar. Här handlar det om att vara kreativ med de få medel man har. Jag blir paff. Ingen verkar tycka detta är förvånande och alla förhåller sig lydigt till regeln. De brusar upp på härligt danskt manér i alla möjliga andra frågor men kring denna förblir det tyst. När jag ska hålla en summering i slutet av dagen påpekar jag att det är en märklig regel och att Danmark i likhet med Sverige är ett rikt land. Pengar finns det handlar bara om hur de fördelas.

Efteråt vill några upprörda danskar prata med mig. Jag tänker att min slutplädering tagit skruv. Men nej. De har hängt upp sig på en sak jag bara nämnt i en bisats – att vi tydligen har feministiska teatergrupper i Sverige.

Min känsla när jag lämnar Köpenhamn är att de gett upp. De har accepterat att själv­finansieringsgrader och intäktsmål är viktigare att prata om än teaterkonst och nya former. De har blivit professionaliserade enligt Milton Friedmans nyliberala sätt att se det. Och Miltons idéer kommer snart att ta över svensk kulturpolitik också.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Inte bara kultur för den delen. Alla delar av samhället tycks genomgå samma förändring. Eller i alla fall de delar som är skattefinansierade. Stenhård återrapportering, ökade krav på självfinansiering, tala aldrig om innehållet.

På arbetsplatserna kliver kontorsråttorna fram och alla duktigpettrar som oreflekterat lyder de nya lagarna. Som inte efterfrågar den tanke som för oss bortom och förbi. Det som gör oss till en konstnärlig plats där tankar och upplevelser får rum. Nu ska allt bli bra genom policydokument och riskanalyser. Tilliten till den mellanmänskliga kapaciteten är noll, siffror och mätbarhet slår alltid högre än reflektioner och fördjupande analyser. Våra arbetsplatser blir alltmer humorbefriad. Sällan hörs flatgarv eller bråk i korridorerna. Men mailboxarna blir överfyllda. Och administrationerna växer.

Jag minns hur en ung tjej kommer in på teatern jag jobbade på förut. Det var kanske 15 år sen nu, vi satt i foajén och arbetade när hon plötsligt står där. Hon ber att få låna vår scen och lite förvånade över frågan säger vi bara ok. Hon går in lite försiktigt och stänger den stora dörren bakom sig försiktigt. Där inifrån hör vi ett slags primalvrål. En känslomässig urladdning. Sen öppnas dörren och hon tackar så mycket och går sin väg.

Hon hade uppenbarligen förstått att en teater är en plats där känslor får finnas, där det är ok att uttrycka sig. Idag undrar jag om hennes vrål bara var en föraning om den kulturpolitik som står för dörren.

Likriktade föreställningar på våra teaterscener som springer ur den starka rädslan att bli impopulär. Kravet på självfinansiering som egentligen är detsamma som att göra den offentliga scenkonsten kommersiell.

Professionaliseringen är ett hot mot allt som är skevt, som inte passar in i mallen. På våra konstnärliga institutioner såväl som på våra skolor och sjukhus. På skolan är det många elever som krånglar till verksamheten genom att bara råka vara på ett annat sätt än det var tänkt. På sjukhusen dyker nya dilemman upp, det blev fler sjuka än vad det var tänkt. Och då har sjukhuset redan effektiviserat bort resurserna när de slimmade sin organisation.

På teatern börjar alla andra saker än det konstnärliga innehållet ta plats. Föreställningar blir mer något som ska värderas istället för att upplevas. All verksamhet ska malas igenom den nya tidens byråkrati. Riskanalyser och segment. Nya ord. Ord långt långt borta från teaterkonstens.

Att vara eller inte vara det är frågan!

Nöjda blir vi förhoppningsvis aldrig men uppenbarligen behövs platser där vi kan vara oss själva. Där vi får plats och där människan blir satt i bruk med sina bästa och sämsta sidor. Teatern är en sån plats.

Plus & minus

Plus: Att vi hade en magisk premiär av Misantroperna på folkteatern. 

Minus: Corona