Det doftar örter och apelsin. Än är det inte riktigt hett, men den bastanta badmästaren jobbar på det. Det fräser från stenarna när hon slänger in vatten. ”Räcker det så, tjejer?” ropar hon. Tjejerna – de yngsta är i övre tonåren, de flesta ser ut att vara mellan 70 och 80 och den äldsta måste vara närmare 100 – ropar ett samstämmigt nej. Vi vill bli seriöst kokta. Ett par skopor vatten till, sedan bestämmer badmästaren att det får räcka. Hon stänger luckan och svingar sin handduk för att sprida ångan över alla nakna kvinnor som ligger uppradade över träbänkarna. Sedan går hon ut och det blir tyst. När de första får nog av den nästan 100-gradiga ångbastun och går ut för att svalka sig eller käka honung har det redan gått lika lång tid som de flesta tycker är lagom i en genomsnittlig fesljummen simhallsbastu i Sverige. Hundraåringen pallar längst av alla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Efter ett par dagar i Kaliningrad med min nära vän och ständiga äventyrssällskap har jag åkt en sväng till Moskva innan det är dags att åka hem till Estland och sedan Göteborg. Staden är för stor för att alltför galna saker ska råka ske och de få jag känner där är antingen sjuka eller upptagna, så när jag har tröttnat på att åka tunnelbana letar jag helt enkelt upp ett badhus. Jag vet inte riktigt hur det funkar – jag kan kommunicera hjälpligt på ryska, men till slut blir det för mycket information och jag måste fråga om tjejerna som jobbar där kan engelska. Det kan de inte, men det är inte jobbigt i speciellt många sekunder; nästan omedelbart blir jag adopterad av en liten hop nakna små gummor som både kan engelska och blir stormförtjusta över att en svensk författare vågat gå på rysk bastu ensam i Moskva. De hjälper mig att ordna tofflor och handduk, ställer frågor om skrivandet och resandet och ser till att jag vet hur jag ska bära mig åt för att beställa öl och skickar sedan in mig i tvättrummet med ryggdunkar och uppmuntrande tillrop som ”good luck, my darling” och ”collect great stories”.
Det blir några varv med ånga, björk- och barrträdsris och iskalla dopp i vattentunnan. Om jag kunde göra det varje vecka skulle jag antagligen aldrig ha ont i musklerna, och jag blir lite sorgsen vid tanken på hur dåliga vi är på att bada bastu i Sverige. Det andra som slår mig är vilken obeskrivlig gemenskap som uppstår i tvättrummet mellan basturitualerna. Man småpratar och delar med sig av kaffesumpen som tagits med i kaviarburkar för att skrubba kroppen med, kikar nyfiket på varandras pedikyrmetoder, hjälps åt att hälla vatten över varandra. När det är dags för nästa omgång med ånga och badmästaren ropar in tjejerna är det en närmast oändlig variation av kroppar som radar upp sig utanför ångrummet. Trettio olika kombinationer av tuttformat, könshårsfrisyrer, hudelasticitet och kroppsfett ska ångkokas tillsammans – det enda som är ungefär likadant på alla är bastumössorna av gråaktig tovad ull. Utanför badet kanske man får skit för att man inte har barn eller för att man kan lyfta sin egen väska. Kanske tror man på vad som sägs på tv, eller så gör man det inte och lider av att omgivningen har börjat göra det. Men i bastun är det neutralt och jag kan inte låta bli att fundera över om inte mycket skulle bli bättre om folk umgicks nakna lite oftare. Om inte annat borde vi sluta vara så dåliga på att basta i Sverige. Det skulle nog göra oss till ett trevligare folk.
