Krönika. Anna Takanen.

2014-04-05 14:38

Mormor tog med sig namnet på sina barns far i graven

När mormor låg för döden så bad de oäkta barnen att mormor skulle berätta vem som var deras pappa. Hon bet ihop och sa att hon hade lovat honom att aldrig berätta.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Min mormor Lilly blev gravid på 30-talet. Hon var ung, ogift, hade inte ens en fästman. Vilken skam. Maj-Britt föddes. Mormors far och mor veknade inför henne och kavata Maj-Britt fick bo hos dem på Vätö utanför Norrtälje. Under hela hennes uppväxt så kallade mormor henne för ”min syster”. Så blev mormor gravid igen, fortfarande ung, fortfarande ogift och fortfarande utan fästman. Dubbelskam.

Lasse föddes och två oäkta barn blev för mycket. Maj-Britt fick flytta till mormors syster Olga i Norrtälje och Lasse fick vara kvar på nåder. Barnen var lika varandra så nu började spekulationerna. ”Pappan måste vara densamma och bo i närheten.” En gift man pekades ut. En rik man pekades ut. Och ytterligare en man en bit bort.

Mormor blev tvungen att flytta. Hon sökte tjänsten som kokerska på pensionatet Bläckhornet på ön Tjockö och fick den. Där mötte hon båtbyggaren Arthur. Stor kärlek uppstod och han bestämde sig trots att ryktet om ”hon den där från Vätö” hade börjat gå på ön. ”Att det fanns flera barn och ingen man.” Morfar, som bestämde i byalaget, vände ryktena ryggen och de gifte sig och fick två barn till. Maj-Britt kom och hälsade på då och då och Lasse fick flytta med.

När mormor låg för döden så bad de oäkta barnen att mormor skulle berätta vem som var deras pappa. Hon bet ihop och sa att hon hade lovat honom att aldrig berätta. Så hon tog med sig hans namn till graven. Ingen vet om ens morfar visste.

Jag tänker på dessa hemligheter nu när jag tummar på ett fotografi som föreställer morfar, mormor, min mamma och morbror Leif. Det är taget i köket. Kanske är det Lasse som håller i kameran. Mormor har en stickad fiskartröja på sig och långbyxor. Runt håret har hon ett huckle och i handen en tänd cigarett. Hennes blick är i fjärran, ansiktet är väderbitet och hennes utstrålning är samlad.

Ingen mer än mamma från den bilden lever i dag. Leif dog hastigt alldeles nyss och begravdes vid sidan om sina föräldrar. För mamma var det tredje begravningen vid samma grav.

Familjehistorier går i arv och vilse. Livet går i cirklar och tillbaka. Och jag, jag går i minnet och letar planlöst efter spår. Vad är det som förbinder den här berättelsen med våra dagar? Kvinnor som avviker från normen blir alltid mer utsatta än männen blir. Det upptar mig vad min mormor gjorde för val för snart hundra år sedan. Vad det kostade henne och vem hon blev.

Jag saknar henne.

Min kind känner hennes sträva hand.

Varje dag föds 300 i Sverige, varje dag dör 300 i Sverige. Vi lever våra liv, har våra vardagar och kanske har vi helger också. Mitt i det som kallas liv ser man en blick i fjärran som borrar sig in i minnet, långt bort är alltid nära.

BÄST & SÄMST

▲ Vårskriket! April är inte den grymmaste av månader.

▼ Fotboll och slagsmål. Dags att läsa om den moderna klassikern Bill Bufords ”Bland huliganerna”.

Anna Takanen
Anna Takanen 

Konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater.