Krönika. Frida Röhl.

2020-10-13 11:02
Puffetikett
ETC Göteborg

Kunskap som växer fram i det tillsynes obegripliga kan föra fram de mest skarpa tankar

”I det komplicerade bor ett ifrågasättande som tvingar fram fler aspekter av människan och hennes verksamheter.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När jag var 16 år fick jag min första fasta anställning. Det var på Åhléns lunchrestaurang i Vällingby. Jag fick mitt stämpelkort och nån inlärningsdag och sen började jag jobba. Många av våra kunder kom från Beckomberga mentalsjukhus. Vi kallade dem olika saker– Rulta Bulta, Lilltanten, Vårtiga farbrorn. Rulta Bulta hade hörlurar på sig för jämnan, när jag hälsade artigt vrålade hon varför hälsar du på mig vi känner inte varann, hora! Lilla damen var så kort och försynt och utstrålade någonting så skört att jag började drömma om henne på nätterna. En annan gäst som kom dagligen skrek alltid från sitt bord att det låg en insekt i hennes mat. Sen fick hon pengarna tillbaka eftersom hela restaurangen tittade argt och äcklat på oss i personalen.

Vi hade smeknamn på varandra också. Jag kallades Lilla My, framför allt av chefen som skrattade åt mig så fort han såg mig. Andra kallades mest det de arbetade med, som Kocken eller Skomakaren som jobbade en trappa ner. Och många i personalen gick på antabus.

En dag blev det bråk. Ingen visste riktigt vad det hela handlade om, men Kocken var ursinnig på Skomakaren och ville skära av hans öra. Konflikten eskalerade under ett par dagar och sen var det kört, de hamnade i köket och kniven kom fram. Blodet sprutade och Skomakaren sprang gråtande därifrån. Låter ju oerhört dramatiskt, men jag minns mest att vi fick torka upp blodet medan någon annan lugnade Kocken och efter det försökte vi hjälpas åt att hålla dem isär.

Det känns verkligen som en annan tid. Här fanns inga medarbetarsamtal eller policys, inga HR-chefer som steppade in och tog ett tufft snack med Kocken. Vi stretade på och maten var på plats när gästerna anlände. Självklart inte någon bra arbetsmiljö, men varje dag var ett äventyr och i vårt lilla universum hade alla sin plats. Knäppa eller inte, men behövda

På teatrarna har den administrativa delen av personalen växt i takt med att den konstnärliga delen har minskat. En utveckling som gått långsamt och blivit alltmer självklar. För att kunna svara mot ökade återrapporteringar, ha uppdaterade policydokument, personalhandböcker, arbetsbeskrivningar och säkerställda riskanalyser så behövs mer och mer personal. Väldigt få frågar sig om alla dessa nya krav gör våra arbetsplatser bättre. Och det uppstår knappt nån debatt kring det faktum att kärnverksamheten och innehållet hamnar alltmer i periferin. I Europa ser det inte bättre ut. Många av de stora scenerna har ingen konstnärlig personal anställd överhuvudtaget, den tas in på projekt som beställs av en politiskt utsedd chef.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

För inte så länge sen fick jag lära mig att jag som chef ska prata med funktionen istället för personen. Det gav mig kalla kårar. Många arbetsplatser och organisationer har idag professionaliserat sina verksamheter. Inte bara språket har förändrats utan något annat också. En slags uppförandekod har växt fram, där det personliga alltid ska hållas borta. Även om det sipprar fram genom blickar och harklingar på möten, så bör ett korrekt och affärsmässigt tonläge genomsyra våra möten på arbetsplatsen. Annars vet man ju inte vad som kan hända – flum, konflikter och massa irrvägar som inte styr skeppet framåt uppåt vidare. Som om allting har potential att bli mer och större. Och ingenting duger som det är, nothing’s good enough.

Ett tänkesätt som värderar det mellanmänskliga mötet lägre än det så kallade professionella. Siffror framför känslor, logik framför intuition och så vidare – men har detta gjort oss lyckligare? Lönsammare? Effektivare?

I Ryssland fanns de där heliga dårarna. De fick en särskild position. De fick en betydelse. De kunde få människor att titta på sina liv på nytt. På andra sätt. Tvinga deras tankar till andra dimensioner. Att göra dem heliga är att erkänna det komplexa och ibland obegripliga med att vara människa. Att vi säger en sak och gör en annan. Att vi drömmer på nätterna. Att vi blir kära i nån vi också föraktar. Fasiken vad svårt det är att förstå saker och ting ibland. Men den kunskap som växer fram i det tillsynes obegripliga kan ibland föra fram de mest skarpa tankar. Tankar som skulle kunna gagna många organisationer och arbetsplatser. För kanske kan en organisation växa på andra sätt än uppåt framåt vidare.

För nån vecka sen läste jag en artikel om att arbeta i team. Det var Google som lagt ner miljontals kronor för att förstå vad som skapar ett framgångsrikt team. De kom fram till att det varken var sammansättningen av individer eller ledaren som avgjorde, utan det var klimatet. Vilket alla skapar tillsammans. I ett klimat av snällhet, där var och en fick komma till tals och dessutom vågade visa känslor, uppstod grupper som kunde jobba väldigt effektivt enligt Googles synsätt. Det var en hoppfull läsning. Där föds idéer om en väg ut ur den humorbefriade och stela kultur som genomsyrat de senaste årens arbetsmiljöer.

Och utgångspunkten att vi alla var dårar som besökte och arbetade på Åhléns lunchrestaurang på 80-talet, var på många sätt enklare än dagens antagande om att alla är normala. Problemet bodde inte nån annanstans, utan inom oss och det var vi tvungna att hantera. Utmaningen är inte att rationalisera bort alla som är annorlunda eller att tvinga dem till anpassning. Utmaningen är att härbärgera även det komplicerade. För i det komplicerade bor ett ifrågasättande som tvingar fram fler aspekter av människan och hennes verksamheter.

Släpp dårarna loss – det är höst!

Plus & minus

Plus: Glädjen i att repetera IRL

Minus: Den tjatiga trump­tristessen

Frida Röhl
Frida Röhl 

Skådespelare, regissör och konstnärlig ledare för Folkteatern.