Jag får floskler i munnen. De smakar lika illa som de smakade i början av juni i fjol. Ändå upprepar jag dem:
Ringa den och mejla den! Säga ja, säga nej, säga kanske, läsa mer. Göra prognos, göra budget. Omorganisera, dricka kaffe, pausa en gång till, på det igen, skådespelare och nya roller, utvärdera, ny vd. Städa rummet. Nya pjäser, nytt spelår, dricka kaffe, läsa tidningar, tänka på valet, tänka på identitetspolitiken, tänka på Stadsteatern mot rasism, beställa, skriva kontrakt, formulera framtid och inte glömma det gamla. Nytt, nytt blir snabbt gammalt. Mailboxen blinkar ilsket rött. Var är Aspenströms samlade dikter? Telefonsvararen har så många röster att det blir en högljudd kör. Ring mig! Ring mig nu!
Mina öron hör sämre ... Hjärnan är slööö ... Snabba, polerade tankar uteblir och ersätts av något yxigt och träigt på amatörnivå.
Har framtiden redan kommit? Är det redan dags för ... och
för ...?
Hur jag än anstränger mig så räcker jag inte till. Axlarna värker och nypotatisen smakar gammal, jordgubbarna kladdar, vispgrädden surnar. Näää, nu räcker det, hilfe, jag vill bara ... lääägga mig i hängmattan som luktar sommarstugefukt och kisa mot himlen mellan dinglande kastanjeblad.
Där vill jag vagga mig själv i en vecka, nej, säg nio dagar, utan att störa mig själv. Sedan gå runt lite i gassande sol i mina billiga, men väääldigt snygga solglasögon och nedgångna sandaler (måste hinna köpa nya). Leka med mina gudbarn som ännu inte hunnit bli gamla. Berätta för dem att jag tänker på dem ofta och att jag älskar dem.
Sedan kanske jag kan möta vuxna vänner och dricka cava och snacka om relationer och skratta utan anledning, bli upprörd utan anledning, säga förlåt. Beundra den gnistrande ringen på mitt vänstra ringfinger. Vara fru. Vara två. Vara uppe hela nätterna tillsammans och vandra i den vita natten som aldrig ger konturer utan i stället förvandlar dagen till en stor vit natthamn att lägga till vid. Titta på älvor.
Jag vet att jag måste sova om jag ska kunna tänka.
Jag vill inte tänka mer.
Jag vill räkna hur många lager hud jag har.
Jag vill höra mitt hjärta.
Jag vill att det gröngula ljuset ska få ta över mig och förvandla mig till en sommarflicka med en alldeles speciell sommarsjäl. Rådvill och slö. Inte som en fet humla utan som en enkel blomma långt bort på någon äng dit ingen går för att gräset är så högt (förutom du, du kan få hälsa på om du inte bryter min stjälk, och ta hem mig). Där vill jag stå och vaja mjukt ett tag tills juni är över.
Men juni är inte över än. Jag måste växla upp först. Det är myyycket nu. Semestern måste förtjänas. Hittar äntligen Aspenströms samlade dikter (de låg under att-göra-listorna) och läser lite på vägen, det blir mitt bränsle, också den här årstiden:
”Avlägsna öar lösgör sig ur havet varje skymning.
Jag har sett väldiga skepp lämna sin farled och sakta stiga över månens berg medan de vinkande passagerarna ännu trängdes vid relingen som anande de inte alla resors förvandling.”
