Krönika. .

2014-04-16 06:00
Frida Holmqvist är socionom, feminist, skriver på en bok och har som nyårslöfte att bara läsa kvinnliga författare i år.
Frida Holmqvist är socionom, feminist, skriver på en bok och har som nyårslöfte att bara läsa kvinnliga författare i år.

Krönika: Änglaviskande väsen och flanellskjortor

Musikverket har på uppdrag av regeringen fått åtta miljoner kronor till att stödja projekt som långsiktigt ska öka jämställdheten inom musiklivet. Uppdraget löper mellan 2011 och 2014 och ska bidra till att män och kvinnor blir mer jämställt representerade, med särskild tonvikt på de musikgenrer där behovet är som störst.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vi befinner oss alltså i slutet av detta uppdrag, och med det i bakhuvudet bläddrar jag bland inbjudningar till konserter på Facebook.

Göteborg domineras av ett fåtal aktörer när det kommer till större bokningar och om vi tittar på genren folkrock, singer-songwriter och lo-fi så finns det egentligen bara en klubb i Göteborg som levererar intressanta spelningar. Och det är inte för inte som stället går under namnet skägghörnet.

Men om vi för ett ögonblick struntar i, även om det bär mig emot, det återkommande problemet att merparten av alla bokningarna är med manliga artister och istället tittar på hur artisterna presenteras så kan jag snabbt konstatera att projekt jämställt musikliv haltar. Inte enbart när det kommer till fördelning.

Jag vet att bandbokare och klubbarrangörer lägger ner mycket energi på att formulera events på Facebook. Genom en intressant presentation kan en få folk att lyssna på ny musik och på så sätt locka fler besökare. Förutom musikaliska referenser och skivbolags-nörderi ligger fokus på att beskriva röst, framförande och utseende. Allt för att måla upp en bild av vad en kan förväntas att se och höra. Inga konstigheter så långt, det mesta är själfullt skrivet och visar på ett brinnande intresse för musik. Men intresset för att motverka stereotyper och könsroller är betydligt svalare.

Kvinnors röster beskrivs bland annat som lågmält kvitter eller lite mer mystiskt som ett änglaviskande väsen. Män som rör sig i samma lågmälda genre får dock inte lika fantasifulla presentationer utan där beskrivs det hela som ett jordnära sound eller att snubben har en skör stämma.

I musiken liksom i övriga positioner i samhället beskrivs män, när de har lyckats, som drivna och ambitiösa medan kvinnor i större utsträckning anses ha haft tur. En sångerska utges till exempel i ett event för att ha en magisk inneboende kraft. Kanske är den så magisk att du blir förförd, det verkar vara ledordet när det kommer till scenframförandet av kvinnor. Föredrar du däremot en intensiv och hänförande spelning så välj en manlig artist.

Vad gäller utseende så är det lite snårigare, det verkar som att arrangörer över lag har snappat upp att kvinnor inte ska bedömas för sitt yttre, så det blir inga djupdykningar i stil men det händer att artisten beskrivs som vacker. Om hon nu är det vill säga, annars hoppas den estetiska delen över helt. Männen får dock gärna vara slackerslarviga och det skrivs långa rader om flanell och oansat skägg.

Jag har ärligt talat svårt att i många av fallen avgöra om det är en inbjudan till en spelning eller till ett lajv med tema Sagan om Ringen. Jag är konfunderad över hur dessa mytiska, fragila sagofigurer också kallade kvinnor ens har lyckats ta sig upp på en scen överhuvudtaget. Är det till det som de åtta miljonerna har spenderats?

Bäst & sämst

Bäst: Dokumentären Raskortet på SVT play, alla måste se!
Sämst: Överflödet av Bromance på tv, radio, podcast och film.

 

Frida Holmqvist 
Krönikör, socionom, feminist, skriver på en bok och har som nyårslöfte att bara läsa kvinnliga författare i år.