Det kan vara massage eller ansiktsbehandling eller ett träningspass. Och då vill jag känna mig fräsch och lite som en ny person när jag går därifrån. En gång hamnade jag hos en kiropraktor som luktade rök och såg allmänt sliten ut. En annan gång en slirig manlig medelålders massör som pratade om sin unga filippinska fru under hela sessionen. Eller tränaren som var kraftigt överviktig. Eller kvinnan som masserade mig och grät så att tårarna rann över min rygg medan hon knådade. Hon hade en berättelse som hon aldrig tidigare berättat för nån, som plötsligt ploppade upp när jag låg på hennes massagebänk. Vi skrattar åt de här historierna runt bordet. Det var inte nåt fel på själva behandlingarna, men känslan blev fel. Jag gick ju dit för att ta kontroll över allt dåligt med mig, fett och rynkor och stress. Och då vill jag möta den jag ska bli: den definierade kroppen, den hälsosamma utstrålningen, lukten av friskhet och harmoni. Med andra ord den jag tror att jag kan bli, om jag bara anstränger mig tillräckligt hårt och slutar falla för frestelser. En människa med kontroll, men som på kvällen när det ska drickas lite finvin och ätas mat såklart inte är en tråkmåns.

Nu i semestertider är vi alla upptagna av det här temat. Vi drömmer om en sund och stark kropp som hoppar i badet på dagen och som njuter av livets goda på kvällen. Men aldrig någonsin tappar kontrollen. Det är svårt att stå emot hälsotrenden.

Den får en att längta efter det ouppnåeliga, att behärska naturens lagar. Ett erbjudande om frihet från rynkor och fettvalkar eller stress och jobbiga känslor. Varje människa som föds är unik, men guidas snabbt in i ett livslångt sökande efter att se ut som de andra. Och det gör de andra också. En fantastiskt fiffig affärsidé.

Vi hyllar de som lyckas – de blir sommarpratare, bloggare och krönikörer. Där blir till och med deras sjukdomar, misslyckanden och katastrofer till en uppbygglig berättelse som får huvudpersonen att stråla. De blir förebilder som aldrig tappar kontrollen över sina känslor, som behärskar de borgerliga koderna. Som lever ett fantastiskt liv. Som ser fantastiska ut. Som har ett instagramkonto. Nu för tiden är vi alla våra egna lyckors smeder. Och på våra arbetsplatser växer uppförandekoder och arbetsmiljöbyråkratier fram. En ny människosort tar form.

En person i min närhet lider av alkoholism. En sjukdom som går på tvärs med vårt behov av kontroll – kontroll över kroppen, över hälsan, över karriären. Det är nåt annat än alkisen som ger fan i allt och spyr ner sig inför öppen ridå. Men synen på  kontroll genomsyrar också vilken hjälp som välfärdssamhället har att erbjuda. Om din anhörige har så dålig självkontroll, så kanske din anhörige inte ska få nån hjälp. Om din anhörige inte själv vill, så kan inte vi heller göra nåt. Och om din anhörige inte blir helt nykter, så kommer vi inte göra nåt.

Jag drömmer om socialarbetare som inte är bakbundna av ett regelverk som måste rabblas upp i telefon, som inte övertydligt måste förklara var gränserna för den ene och den andres befogenheter. Socialarbetare som inte gör dig ännu mer ensam och maktlös.

Den nyliberala författaren Ayn Rand sa att skillnaden mellan djur och människor är att djur ändrar sig efter omgivningen medan människan förändrar omgivningen – en annan skillnad är att vi förstör jorden vi bor på, tror oss vara större än en gud när vi härjar fram. Vi tror att vi har kontroll, att vi har makten att definiera vårt öde.

Kontroll är makt. Hälsomarknaden erbjuder dig makt över din livslängd, din hy, din vikt. Arbetsmiljöbyråkratin erbjuder den politiska makten kontroll över de skattefinansierade organisationerna. Det är viktigt för den som vill ha makt att behålla kontrollen. Det finns ett samspel här. Ulf Kristerssons ideologi springer ur den rörelse som vill ge all makt till individen, men samtidigt behålla den genom en fri marknad som förflyttar fokus från allas bästa till det egna bästa. Jimmie Åkesson vill detsamma, fast styra ännu mer. Den typen av kontrollsamhällen som hans föregångare i historien drivit fram ger kalla kårar. Det gör även det faktum att dessa två inom en snar framtid kanske besitter både makten och kontrollen över våra liv. De kommer inte att hjälpa min anhörige. De kommer inte att värna den frihet som handlar om ord, konst eller oberoende media. De kommer att vilja kontrollera just detta genom att nedmontera och lägga våra mest sårbara verksamheter nakna på en öppen marknad.

När jag efter middagen sitter på verandan och berättar om mina mål med sommaren, och vilka hälsovinster jag planerar uppnå, suckar min kusin som är läkare: ”Den här kroppsfixeringen –”. Och säger att jo det finns väl lite man kan göra, men det mesta är redan inprogrammerat. Och så tar vi ett glas vin till.