“Men”, frågade jag bara för att reda ut saken, “om du nu hade klarat av att sitta stadigt i din rullstol, hade du fått vara nere bland de vanliga ståplatserna då?”

Nej. Det får han inte. Mot sådant finns regler, och för att motivera dessa hänvisar man till säkerheten som inte kan garanteras. Ifall han skulle ramla finns det till exempel ingen garanti för att någon hjälper till. Detsamma gäller ju för mig eller vem som helst – det är inte speciellt sannolikt att någon hjälper en om man av en eller annan anledning hamnar på marken. Men det kanske är en annan sak, vad vet jag.

Det här med att arrangörerna måste kunna garantera säkerhet verkar vara hemskt viktigt även när det gäller barn. Min son hade ett tag en Iron Maiden-period, som råkade sammanfalla med bandets konsert på Ullevi, och han var överlycklig i ungefär en vecka. Sedan upptäckte vi att det fanns en åldersgräns på 13 år för i princip alla konserter, så även denna. Det var vid samma tid som jag hade börjat åka runt på punkkonserter i Estland och till min lycka upptäckt att de som röjde bäst på de festivalerna var barn. Även på mindre krogkonserter brukade det vara ungar, och så länge de hade någon vuxen med sig verkade det aldrig vara tal om att någon skulle säga till dem att de inte fick vara med. För övrigt var ljudvolymen rimlig utan att det förstörde något. Jag har svårt att föreställa mig något bättre att ge sitt barn än en livemusikupplevelse, så jag började rota lite i det här med 13-årsgränsen. Men nej, den regeln är stenhård. Att ha med en vuxen som ser till att barnet har hörselskydd duger inte heller, för det kanske är så att någon inte tar det ansvaret. Bättre att behålla en farlig ljudnivå och porta alla barn än att ta risken att någon visar upp ett par hörselkåpor i ingången och sedan av någon anledning slänger eller lägger undan dem i stället för att sätta dem på sitt barn, tydligen.

I november förra året hade jag ett par lyxiga arbetspass som bestod av att gå på konsert, och när jag satt där som ledsagare på Scandinaviums rullstolshylla där man bara får ha med en person som assistent och alltså inte kan gå på konsert med ett gäng polare funderade jag över det här med förbudet mot att själv ta ansvar för sig själv och sina barn. Nu kanske jag lät som en superliberal som tycker att man ska ha rätt att utsätta andra för vilka risker som helst utan att myndigheter lägger sig i, men så är det inte – jag älskar frihet men inser att den behöver begränsas när alltför många människor gör det fria valet att bete sig som idioter. Men i dessa fall handlar det knappast om stora mängder föräldrar som vill riskera sina barns hörsel, utan tvärtom intygar att de använder hörselskydd men ändå inte förväntas vara pålitliga nog i den frågan. Och det handlar om vuxna, myndiga rullstolsanvändare som inte tillåts avgöra sina egna förmågor och begränsningar. Den egentligen vettiga tanken om arrangörernas ansvar för säkerheten gör nu att väldigt många människor inte får ha roligt eftersom det knappt finns någonting som går att garantera fullständigt. 

För ett par år sedan blev det en viral historia av att en anställd på ett äldreboende lät en av de boende välja vad han ville göra en dag; de satt på en uteservering och pratade i solen medan den gamle tog en öl. En glädjande historia om något som borde vara självklart men inte är det. Men kommentarerna var ofta ganska märkliga och av typen “Höhö, vilken skön gubbe som dricker öl”. Som om inte de flesta gamla skulle vilja göra liknande om någon lät dem välja. Och jag tror att det hänger ihop – förvåningen över att gamla människor vill njuta av livet, den snåla svenska konsertkulturen och blickarna chefen och jag fick när vi efter en av konserterna sket i färdtjänst och i stället tog bussen från stan vid midnatt. Pliktskyldiga och symboliska rullstolsmöjligheter på evenemang som mest verkar vara på nåder, samtidigt som det är fullt tillåtet att flyga eller åka tåg som rullstolsburen trots att det knappast skulle gå att evakuera någon som inte kan gå om det skulle ske en olycka.

I grund och botten tror jag inte att det egentligen handlar om säkerhet eller omtanke, utan om en undermedveten känsla av att det inte är riktigt som det ska att barn, funkisar och gamlingar har det roligt. Inte nödvändigt eller naturligt, kanske lite lätt olämpligt. Det är en ganska kort bit av sitt liv man ges tillåtelse att vara människa, och även då ska en del villkor uppfyllas. Och helst ska det inte vara överdrivet roligt då heller. Inte konstigt att folk är rädda för att bli gamla.