Krönika. .

2020-09-08 08:45
Puffetikett
ETC Göteborg

Jag vill ha Beethovens Europa: Frihet, jämlikhet, broderskap

Hans musik och hans ideal, frihet, jämlikhet, broderskap, glädje är odödliga, lika viktiga, lika utmanande, nu som då.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Covid 19 lägger sig i allt, inte ens Beethoven får vara i fred.

Den 26 september tänkte Göteborgs symfoniker och Göteborgsoperans orkester spela mästarens samtliga nio symfonier. Uppdelat på tre konserter skulle det med vätskekontroller och kisspauser ta tolv timmar. Ett Beethovenmarathon för att fira att det är 250 år sedan Ludwig van Beethoven föddes i Bonn den 16 december 1770.

Jag och några till såg fram emot att hasta fram och tillbaka mellan konserthuset och operan, ta en bit mat i farten och till sist vackla ut efter den väldiga nians ännu väldigare final. ”Freude schöner Götterfunken” (Glädje sköna gudagnista). Suck, det låter så mycket bättre på tyska. Men allt är inställt. Vi får trösta oss med det vi har på CD.

Jo, jag vet att det är nördigt. En hel dag med bara Beethoven. Men det finns ännu nördigare förhållanden till den store mästaren. Norske pianisten Leif Ove Andsnes ägnade fyra år åt att spela enbart Beethoven. Resultatet är en box med de fem pianokonserterna.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Och fyra år är egentligen inte särskilt mycket det heller. Inte för en passionerad relation till Beethovens musik.

Mitt första möte med Beethoven ägde rum i tonåren. Av en slump, Jag råkade ratta in hans femte symfoni på familjens lilla radiogrammofon och blev som förhäxad. Nästa gång det var Beethoven på radio bar jag in radion i mitt pojkrum och stängde dörren.

Vem som dirigerade vilken av symfonierna, snabbt eller långsamt, kommer jag inte ihåg. Just då tror jag inte det spelade så stor roll. Men det ändrades snabbt.

Jag sparade tills jag kunde köpa min första klassiska LP, självklart femte symfonin. Av en slump, jag kunde ju ingenting, blev det Bruno Walters inspelning med Columbia symphony orchestra från 1959.

Beethoven var min Gud. Bruno Walter blev hans profet. Det tog lång tid innan jag kunde tänka mig någon annan tolkning än Walters långsamma romantiska tempo.

Sedan har Beethoven följt mig genom livet. Ibland nära, ibland på avstånd. Jag har haft och har djupa relationer till andra tonsättare men jag återvänder alltid till Beethoven. Han inspirerar mig och gläder mig. Han tröstar mig.

Musik är en gåtfull kraft. Den kuggar in där vi behöver den och tolkningsutrymmet är nästan oändligt. Så även identifikationsmöjligheterna. Chopin är Polen, Verdi Italien, Grieg Norge, Sibelius Finland, Debussy Frankrike, Mozart Österrike. Beethoven? Nej, inte Tyskland. Wagner, på gott och ont, är Tyskland. Beethoven är större än så, mycket större.

Beethoven personifierar Europa, det vi vill att Europa skall vara och stå för.

I sin musik och sitt val av texter förmedlar Beethoven Franska revolutionens ideal – frihet, jämlikhet, broderskap. Han beundrade Napoleon tills revolutionsgeneralen lät kröna sig till kejsare. Då raderade han dedikationen av sin tredje symfoni, så ursinnigt att spåren ännu syns på originalpartituret. Operan Fidelio är hans passionerade rop på frihet från fångenskap och politiskt förtryck.

Gång på gång sprängde Beethoven den västerländska musikens gränser. I väldiga språng lämnar han 1700-talets hovkultur, passerar romantikens hjältedyrkan och landar i snudd på modernism med ett tonspråk som fortfarande utmanar.

De två första symfonierna lever ännu kvar i 1700-talets hovkultur, inspirerade av Joseph Haydn. Tredje symfonin ändrade allt. Från och med den är symfonins ideal ett drama på liv och död, ett sökande efter livets mening, dess smärta och glädje.

Beethovens personliga livsöde är känt för de flesta. Han skrev sina mest betydande verk utan att kunna höra en enda ton. Hans kärlek till drillar i pianokonserterna har förklarats med att han då kunde uppfatta vibrationerna från pianot.

Socialt var Beethoven hopplös. Han ville så mycket, förmådde så lite, älskade så många, men fann aldrig kärleken – utom i musiken.

Det är som om han sammanfattar sitt liv i nionde symfonin. Först sliter han sönder musiken, dissikerar den, sen finner han skönheten, bara för att förlora den och falla ner i förtvivlan.

Då, när allt är mörker, reser sig barytonsolisten och utbrister:

”Oh Freunde, nicht diese Töne! Sondern lasst uns angenehmere anstimmen, und Freudenvollere”. På svenska: Vänner, inte dessa toner. Låt oss i stället stämma upp något angenämare, och mera glädjefyllt.”

Det är Beethovens egna ord. Sedan citerar han ur Friederich Schilllers dikt ”An die Freude” (Till glädjen). Den som börjar ”Freude schöner Götterfunken …” (Glädje, sköna gudagnista).

Det är den mest europeiska musik som finns, sedan 1972 använd som Europahymn, EU:s nationalsång.

Beethoven lär ha funderat på att byta ut ordet Freude (glädje) mot Freiheit (frihet).

Den amerikanske dirigenten Leonard Bernstein gjorde precis det när han efter Berlinmurens fall 1989 skyndade till Berlin och dirigerade nian med orkester, kör och solister från båda sidor av muren.

”Freiheit schöner Götterfunken”, Frihet, sköna gudagnista. Då kunde det inte sägas bättre, inte nu heller.

Beethoven dog i Wien den 26 mars 1827. Hans musik och hans idel, frihet, jämlikhet, broderskap, glädje är odödliga, lika viktiga, lika utmanande, nu som då.