Krönika. Christian Egefur.

2021-06-11 09:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Jag minns hur vi satte oss ner på gräset, för att visa att vi inte deltog i striderna

Mina minnen av efterdyningarna är de av frustration. Medias totalt ensidiga rapportering, hur polisen fick rosor av socialdemokratiska politiker och hyllades som hjältar.

Det tog lång tid innan den där bilden krackelerade och mer sanningsenliga berättelser kom fram.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Mina minnen är fragmentariska, sådär som minnen blir efter 20 år. Hur olika händelser krokar i varandra och vilka som var med var har bleknat bort. Men annat, som de tre poliserna som ursinnigt matar slag med batongerna över en person som fallit i en buske vid Vasaplatsen, eller hästarna som rusar rakt mot oss utanför Hvitfeldtska gymnasiet är fastetsade för alltid.

Jag hade inte bott i Göteborg mer än nio, tio månader. I det lilla kollektivet i Gamlestaden var det en del plugg, en del jobb men mest var det nog fest. Alla var lite sådär allmänvänster i olika format, och en sådan här helg blev det rejäl tillströmning av polare från både här och där. En stor sak, som jag minns det, var att demonstrera mot George W. Bush, som skulle gästspela under EU-toppmötet. Såhär post-Trump kan man lätt glömma bort hur hatad den där ”Texasgubben” var vid tillfället. Känslan inför, och innan allt brakade, var att något stort, rent politisk, höll på att hända. 90-talet hade bubblat av engagemang och det var som att Attac och andra arrangörer höll på att lyckas organisera en generations politiska uppvaknande. Alla som var just lite sådär allmänvänster och alla som tillbringat stor del av sin ungdom med att protestera mot nazister och rasister när de marscherade på 30 november och spred sin dynga som kallbrand över samhället. De flesta fredligt, en del maskerade.

Jag har aldrig gillat det så kallade ”svarta blocket”. De dök alltid upp, och sabbade i princip alltid för alla oss andra som inte såg på kampen som något slags gängkrig. Jag har varit på oräkneligt antal demonstrationer, och har aldrig i mitt liv kastat någon gatsten.

Allting började ju så bra. De rent enorma demonstrationstågen med unga som gamla, barnvagnar jämte rollatorer, punkare bredvid offentliga sektorn-anställa tanter. Alla var vi på samma sida mot marknadens enorma inflytande och för en mer jämlik världsordning. Det skapade en karnevalkänsla i luften, staden vibrerade och det var som att en symbios av Roskildefestival och maktövertagande skulle ske just den här helgen. Men den här festivalen hade ett tydligt annalkande regnmoln som tornade upp sig och oroade. Det ömsesidiga hatet mellan polis och de mer utomparlamentariska grupperna av demonstranter hade legat och pyrt och vuxit sig starkare länge. Visst anade man att något skulle hända, men få anade nog precis hur illa det skulle bli.

Då mina minnen är just fragmentariska så skulle jag inte ta gift på vilken ordning saker hände. Men jag minns hur ryktet började gå redan på torsdagen kring hur polisen hade stängt in personer på Hvitfeldtska gymnasiet. Det här var ju före alla hade en liten bärbar dator i fickan, så det man snappade upp i luften eller sms var ofta det enda man hade att gå på. Vi var många som tog oss upp till skolan för att protestera mot det som skedde. Jag minns hur fartygscontainers hade ställts upp som en mur kring skolan och hur vi stod och skanderade att de skulle släppa ut de som bodde där. Plötsligt attackred polisen rakt emot oss på tunga hästar och jag minns det totala kaoset av att försöka komma ur vägen.

Nere i Rosenlund, troligtvis dag två, befann jag och vänner oss i ett nytt demonstrationståg. Jag hade jobbat på mitt extraknäck jämte skolan några timmar, och därför bara följt hur Avenyn brann via media och kompisars berättelser. Den här gången stängde polisen av broarna så vi inte kunde ta oss ut. Det var tumult mellan några huvförsedda och polis och jag minns tydligt känslan av att deras plan måste varit att sätta så hårt mot som bara möjligt. Kravallpolisen hade ridit ut i strid och att en rungande lejonpart av oss på andra sidan var där i helt fredlig avsikt tycktes inte spela någon roll.

En stor del av kompisgänget strålade samman igen framåt fredagskvällen. Många ville ta sig till Reclaim the street-festen det ryktades om på Vasaplatsen. Jag har egentligen aldrig varit typen som dansar, alls, och det hela kändes egentligen för mycket bongotrummor och färgglada kläder för mig. Men där hamnade vi ändå – i det som skulle bli det närmsta en krigszon jag befunnit mig i livet.

Jag minns hur vi satte oss ner på gräset, för att liksom visa att vi inte deltog i striderna när de drog igång. Jag minns polishundar som släpps rakt mot oss. Jag minns hur några svartklädda, maskerade får ner en polis på marken och hoppar på hans huvud, som lyckligtvis bar hjälm. Jag minns hur andra poliser matar slag över en demonstrant som fallit, och inte alls bar någon hjälm. Och jag minns skotten. Det cirkulerade rykten om att flera hade dött. Någon eller några ännu yngre kommer och får ”skydd” i vår lilla cirkel. Andra av oss är uppe och försöker stoppa poliser som misshandlar någon kille. Jag minns hur Wisemen, IFK Göteborgs huliganer, plötsligt är mitt i smeten och slåss mot demonstranter. Men jag minns också hur de bli utjagade igen och blir skyddade bakom polisbarriären.

På något sätt lyckades vi smita ut, strax innan det blev omöjligt. Via sms-trådar samlades vi på restaurang Solrosen i Haga och känslan av kollektiv chock var påtaglig. Ett stenkast därifrån satt dagen efter bekanta fast med en annan ring av poliser kring sig, mitt på Järntorget. De skulle protestera mot polisvåldet.

Mina minnen av efterdyningarna är de av frustration. Medias totalt ensidiga rapportering, hur polisen fick rosor av socialdemokratiska politiker och hyllades som hjältar. Det tog lång tid innan den där bilden krackelerade och mer sanningsenliga berättelser kom fram.

Christian Egefur
Christian Egefur 

Nyhetschef på ETC Göteborg.