Krönika. Åsa Gustafsson.

2018-02-28 14:14

”Jag minns att jag tänkte att jag aldrig, aldrig kommer att vara tyst”

Jag var obstinat i skolan på högstadiet. Rektorn sa till mamma att han tyckte jag var det och att hon skulle prata med mig om det. Hon pratade med mig och sa vad han sagt och och jag frågade vad obstinat betydde och vi diskuterade kring det och vad det kan ha varit som gjort att han tyckte jag var obstinat. Så, sa mamma, nu har jag pratat med dig som han bad mig och frågar du mig vad jag tycker så tycker jag du kan fortsätta vara obstinat. Vid behov.

Rektorn kallade det obstinat, mina föräldrar kallade det för ifrågasätta. Så jag fortsatte. Jag frågade när det var något jag inte förstod och ifrågasatte när något verkade fel. Ett fel kunde till exempel vara när rektorn, som vi även hade som lärare i något ämne, hade graderat oss efter resultat på ett prov.

– Vann, gjorde NN, och på andra plats kom NN… och så vidare. Och när han närmade sig mitten fick jag nog och ställde mig upp och bad honom sluta.

– Varför då? Men hur tror du det känns för de som är i slutet?

Hans svar får mig fortfarande att koka:

– Det behöver väl inte du bry dig om, du är ju ovanför mittenstrecket.

Senare samma dag stegade jag in på rektorsexpeditionen och frågade vad han menade med att gradera oss offentligt på det där sättet och att det kändes som att det var en tävling och inte undervisning.

Svaret (som jag för övrigt fortfarande använder mig av som en slags trigger i mitt arbete som skådespelare, ja och även nu i denna skrivande stund) kom som ett slag i mitt ifrågasättande och tonårsempatiska solar plexus.

– Men Åsa, hela livet är ju en tävling.

Jag kokade av besvikelse på vuxenvärlden och minns att jag tänkte att jag aldrig, aldrig kommer att vara tyst. Jag minns också hur vår mellanstadielärare rustade oss inför flytten till högstadiet (hon visste väl vad och vilka som väntade oss) och peppade oss med att säga ifrån och vara starka och modiga och att ingen skulle få sätta sig på oss (mina ord så här en 40 år efteråt, men ändå).

Och så till min idrottsliga “fostran”, där jag blev peppad och hjälpt att ta fram aggressiviteten och använda mig av den för att kunna bli en bra försvarare (libero i bandy – det vill säga riktig isbandy med 11 spelare, så ni förstår spelupplägget och positionerna).

Jag minns så väl vilken stark “öppnare” det var för mig. Att använda ilskan och omvandla den till energi och styrka och på så sätt jaga ifatt och till slut stoppa motståndarlagets ytter eller center. Ja och ibland till och med fälla om det var nödvändigt (och då ta mitt straff genom en fem eller tio minuters sittning på utvisnings-bänken).

Jag minns också hur jag senare i livet haft människor omkring mig, oftast i arbetssituationer, som försökt fostra mig liksom tvärtom; försöka låta saker bero lite, att inte ta saker så allvarligt, att inte ta det så personligt.

Som till exempel den där gången sent nittiotal, i SVT-husets loge-korridor efter en direktsändning, när den kände programledaren kramar mig lite för länge och menar på att han vill ha mig en hel timme för sig själv i en säng inne i en av logerna.

Jag var skräckslagen och kränkt och arg och ville egentligen “gå in på rektorsexpeditionen” och säga ifrån, men blev efteråt tystad och intalad att “han var sån”, och att inte ta det så allvarligt och att inte framstå som en besvärlig... ja ni fattar. Ja, och här är det numera naturligt att komma in på #metoo och #tystnadtagning och att vi nu satt ord på vad det här är och att det inte är okej, att det är nya tider nu.

Och det är bra, det är där vi är nu, det är inte lätt, kränkningarna haglar fortfarande – synliga, osynliga, tydliga, förtäckta, medvetna, omedvetna, könsbundna och icke könsbundna, men definitivt maktbundna. Vi är mitt uppe i arbetet att synliggöra, formulera, säga ifrån och omhänderta. Det arbetet pågår och är förhoppningsvis genomarbetat till vår nästa vuxengeneration.

Förhoppningsvis.

Ja, men allt jag skrivit ovan, kan egentligen skrivas i en mening, lånad av en väninna: Att målet med så kallad uppfostran är att “få” barn som kan ställa sig upp och vråla STOPP!

Se bara på skol-barnen/studenterna i USA hur de nu träder fram och säger, ja rentav -vrålar ifrån.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.