Krönika. Anna Fock.

2017-12-27 09:46

I dag vill ingen ­bestämma någonting

Nu är det dags för nyårsångest! Den är kanske inte lika hemsk som julångesten – ingen gråter över det tragiska att du inte har något speciellt att göra samtidigt som de blir lite generade av tanken på att bjuda in dig. Nyår kan säkert få en och annan att känna sig misslyckad, men det har inte julens överhängande ömtålighet eller krav på intimitet och isolering med den närmaste familjen för den som har någon. Det får kanske inte vänner att låtsas som att man inte finns för att slippa komma av sig i kärlekspratet och mysorgien, och det är väl inte heller pinsamt på samma sätt att bjuda in eller bli inbjuden till nyår. Men lik förbannat finns nyårsångesten där.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I dag vill ingen bestämma någonting. Jag har diskuterat det här fenomenet med flera vänner och med min chef: vare sig man försöker göra ett fast schema till arbetsplatsen eller börjar undra över relationsläget med någon man -dejtat i ett halvår så blir de flesta smått panikslagna av tanken på att inte ha alla dörrar vidöppna hela tiden. Att medge att man har känslor för någon är tydligen att likställa med att oåterkalleligen lova att gifta sig med personen i fråga, och vad händer då om någon lite snyggare dyker upp? Och hemska tanke, hur förstört blir inte livet om man måste ta ledigt för att resa bort eller ha ett par veckors framförhållning om man behöver ändra någonting i sitt schema?

Kring midsommar och nyår finns kanske inte pressen att ha det jättemysigt och älska sin familj, men i stället finns en stress kring att man ska ha skitkul, och detta fantastiska festande äger i fantasin rum i miljöer som de flesta av oss liksom inte har tillgång till men ändå går och väntar på. Och ingen vågar planera något eller ge ett svar om någon kommer med ett förslag, för det kanske kommer en bättre fest senare. Något hyfsat storslaget, eller i alla fall en medelstor och uppklädd fest i en högt belägen lägenhet med balkong och utsikt över något magnifikt fyrverkeri sedan. Åtminstone ett vardagsrum stort nog för att man ska kunna hälla silverkonfetti på någons golv och dansa efter att ha käkat snygga pyttemackor från brickor. Men det brukar inte dyka upp någon sådan fest ur tomma intet, i synnerhet inte i mitten av december när man redan har velat och på sin höjd sagt ”jo, kanske” i flera veckor, så den här nyårsångesten har en tendens att sluta med att de flesta sitter och har astråkigt i stället eftersom ingen lyckades fixa fest för att ingen kunde bestämma sig för om de var intresserade av att vara med förrän det bara var ett par dagar kvar.

Det är kanske inget konstigt med att vilja gå på tjusig nyårsfest. Förra året stannade jag en stund utanför Estonia-operan för att beundra nyårsbalens gäster som kom i sina vackra håruppsättningar och med frasande, skimrande långklänningar lyfta över trottoargruset och den smältande Tallinnsnön. Själv var jag på väg med sonen och en vän till ett stillsamt nyårsfirande hemma hos vänners kollega, klädd i min oformliga men praktiska vinterjacka, en ful men i alla fall guldglittrig klänning och med en Rimi-plastkasse i handen. Jag hade valt mina stadigare högklackade skor med stenhård sula och var redan beredd att skära av mig fotsulorna, så det var ju på det sättet ganska bra att jag inte skulle på bal på operan och vara tvungen att ha dem på mig hela kvällen. Men ändå, lite svårt var det att inte drömma en aning. Någon gång kanske jag sparar ihop en massa pengar till biljett och klänning, engagerar en nyårskavaljer som inte är tio år och har en mjukispingvin innanför jackan, bestämmer mig för vad jag ska göra på nyår redan i oktober och ägnar mer tid än vad som känns naturligt åt att sätta upp håret, men det är inte så sannolikt att det blir så.

Förra nyårsaftonen blev som nyårsaftnar oftast blir. Vi satt uppsminkade i halvfina kläder i soffan och åt en konstig blandning av chips, sushi och potatissallad medan barnen spelade spel på nedervåningen och Lenna Kuurmaa sjöng på tv. Tolvslaget var ett helt vanligt tolvslag, ett sådant där man går ut på gatan, halsar bubbel och tycker synd om alla hundar men ändå tittar på de inte speciellt magnifika puffarna av rosa och grönt (och de enstaka nödraketer som det alltid är någon idiot som ska skjuta iväg). Och det kan väl också vara rätt trevligt. Speciellt om fler än två personer har kunnat bestämma sig i alla fall ett par veckor i förväg så att det har gått att styra upp något och planera mat. I år ska jag jobba, vilket i mitt fall innebär att laga något gott och hitta på dumheter med en av mina bästa vänner, så jag är nöjd (även om jag nykär och löjlig länge hoppades att någon kollega skulle ta passet). Minst en kompis har nyårsångest eftersom ingen velat planera något i förväg.

Jag önskar er alla ett gott nytt år och hoppas att ni inte har tråkigt i onödan på söndag!

- Fantastiska Kortedala bibliotek har inte råd med hyran och blir av med sina lokaler.

+ Att vara ihop med någon som inte skäms över en.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.