Krönika. Anna Takanen.

2013-12-23 12:01

Hon fick aldrig välja

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En måndag i det tidiga december faller Stig på knä med en bukett skira blommor och frågar: ”Anna Katarina, vill du gifta dig med mig?” Glädjen fullkomligt svämmar över i kroppen. ”JA. Jag vill gifta mig med dig, Stig-Olof Arne.”

Några dagar senare pratar vi om andra som har gift sig, om hur mycket det finns i det som ska bara vara lycka. Jag tänker på Farmor i Sverige, på hennes kärleksöde 1933, på hennes liv som det blev. I jultider bakade hon, syltade och saftade, lade in och kryddade. Hon stod med sina knubbiga händer helt mjölpudrade och knådade stenugnsbröd och sju sorters kakor. 

Farmor var alltid i rörelse med huckle på huvudet. Hon satt aldrig ner och åt med oss runt bordet utan serverade. Håret fick vi bara se när det var kalas. 

Farmor och Farfar samarbetade alltid och allt kom från gården, från deras gemensamma slit. Jag minns aldrig att de bråkade, men ingen ömhet heller. De var två ensamma arbetare ute på den halländska åkern. I deras hus fanns varken rinnande vatten eller värme. Farmor gick upp och eldade och gav mig mjölk och kinapuffar och bröstkarameller.  På utedasset torkade man sig med tidningspapper, Hallands Nyheter. Enligt Farmor var det slöseri med toalettpapper som bara skulle slängas ändå. Livet handlade om att härdas. Om att göra det man skulle.

Farmor och Farfar fick aldrig egna barn, men de adopterade två pojkar. Min pappa blev vald när han stod på perrongen i Falkenberg med en lapp om halsen som krigsbarn från Finland. Pappas uppväxt var sträng och praktisk och som fosterbarn fick han färre julklappar än sin fosterbror Axel som kom från Göteborg. Det blev en liten udda familj av bortvalda individer.  Också för Axel var livet hårt och han tog senare sitt liv. Det kom Farmor aldrig över, men hon pratade om ödet som något en människa var tvungen att foga sig efter. Att det var Guds vilja. Hon lärde mig Fader vår och att söka tröst hos Gud. Att lära sig vänta. Vänta på nya tider.

När Farfar fick en stroke på nittiotalet, så försökte pappa hjälpa dem att få ett gemensamt boende på ett hem, men då sa Farmor: ”En gång tvingade Gud oss samman. Nu har Gud äntligen separerat oss, så nu ska du inte tvinga oss samman igen.” 

Förklaringen fick vi när hon hade dött. Då hittade vi ett lönnfack på botten av en svart hattask med kärleksbrev från en dräng på gården. Han hade inte godkänts av Farmors far och därför blev hon bortgift med min Farfar. Det gjorde att hennes kropp värkte och att ögonen var mörka insjöar. Hon skavde ner sina tänder eftersom hon bet ihop hela livet. Satt i köket och serverade en man hon aldrig älskade. Det blev hennes öde för att hon inte själv fick välja, vilket jag får nu när jag hör bröllopsklockorna ringa. Det är så barnsligt stort och helt underbart. Mitt öde, mitt val 80 år senare, 2013. Gamla tider rings ut, nya tider rings in.

Anna Takanen
Anna Takanen 

Konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater.